"The White People and Other Weird Stories" av Arthur Machen

 Ursäkta bildkvaliten men azzå det är inte mycket att se

Jag har kämpat mig igenom den här boken under de senaste semesterveckorna. Jag säger kämpat, inte för att boken är dålig utan av andra anledningar. För det första är det en novellsamling. Jag har alltid svårt att ta mig igenom novellsamlingar - det är något utmattande med att behöva börja om med nya karaktärer och handlingar sådär var 20:e sida.

Men det fanns en annan anledning till att jag efter ett tag började se på den här boken som min alldeles egen antagonist som jag pliktskyldigt bar med mig i väskan men inte orkade läsa mer än ett par sidor i taget ur. Jag kommer komma in på det strax.

Titelnovellen är - i stort sett - skriven i första person av en flicka som så länge hon kan minnas har kunnat se saker och varelser som ingen annan tycks se. Dem som hon kallar "the white people" är bara exempel på fenomen som hon möter när hon färdas allt längre in i en värld som både lockar och skrämmer henne. Machen var walesare, och hans berättelser kretsar mycket kring engelsk/walesisk mytologi och folktro. Han var övertygad kristen, men fascinerad av hedendom och det ockulta som han också utforskar i sina noveller. Jag tycker att berättelserna är svåra att beskriva; Machen plockar hej vilt från religion, folksagor, häxkonst och vetenskap och skapar en märklig blandning där den sanna verkligheten bara anas. Jag kan se hur han har influerat till exempel Lovecraft, men jag tycker att Machen är klart skickligare på att hantera "det onämnbara", det som (supposedly) är för fasansfullt för att kunna beskriva. Det är fantastiskt vad en begränsad användning av adjektiv kan göra för en text. Okej viktigt tillägg: M.R. James om Lovecrafts avhandling om övernaturlig skräck i litteraturen:

"Den [tidskriften The Recluse] innehåller en avhandling på nästan 40 sidor i dubbla spalter om övernaturlig skräck i litteraturen av en viss H.P. Lovecraft, vars stil är av det mest anstötliga slag. Han använder ordet kosmiskt ungefär 24 gånger."

Men tillbaka till Machen. Vad som gör novellsamlingen trög att ta sig igenom är det faktum att Machen har ett fåtal idéer/teman som fascinerar honom. Det är dessa idéer som han bearbetar på olika sätt i sina noveller. Han vänder och vrider och testar och knådar sina teman, och jag sympatiserar helhjärtat med honom, jag är likadan själv. Det är ju delvis därför man skriver - det är något speciellt man vill förstå eller skildra, och man tycker aldrig att man riktigt lyckas, så därför gör man ett nytt försök, och ett nytt, och ett nytt. Men för läsaren blir det onekligen litet enformigt med olika varianter av samma sak. Machen skriver om vetenskapsmän som går över gränsen till det okända ("The Great God Pan", "The Inmost Light", "Novel of the Black Seal"), hedendom och naturreligion ("The White People", "The Great God Pan", "A Fragment of Life") och "småfolket" (vättar, älvor, vad du vill) ("The Red Hand", "Out of the Earth"). Det gör han väldigt bra. Väldigt många gånger.

Sums it up pretty well

Lovecraft ansåg att "The White People" var den näst bästa skräckhistoria som någonsin skrivits (den bästa var "The Willows" av Algernon Blackwood - jag kommenterar inte namnet - nej vänta, jag måste kommentera namnet - Algernon! Blackwood!). Själv är jag mer förtjust i Machens "The Great God Pan", som JAG faktiskt tycker är en av de bästa skräcknovellerna jag har läst (alla världsberömda manliga skräckförfattare som läser detta får gärna lägga märke till hur jag begränsar mina uttalanden till att gälla min egen erfarenhet). Den ingår dock inte i den här samlingen.

Machen var en intelligent och skicklig skribent och författare som har haft stor betydelse för efterkommande skräckförfattare. Men mitt tips är att läsa en eller två noveller. Läs "The Great God Pan", och kanske "The White People" och "The Inmost Light". Sen kan ni tänka "Jaja something satyr nameless terror etc" och gå och göra något annat.

Dark Matter

Jag har läst Dark Matter av Michelle Paver. Den kom ut i september i år, men jag tror att vi redan har established att jag inte är tjejen som hänger med i det senaste. Jag ska låna säsong 1 av Mad Men av min mamma i helgen, det tycker jag ska bli roligt.

Dark Matter utspelar sig 1937 och handlar om Jack, en fattig ung man utan vänner eller familj. Han längtar desperat efter förändring, och när han får chans att följa med på en forskningsexpedition till Arktis verkar det vara en väg ut ur hans hopplösa situation. Men när Jack och hans två reskamrater väl är på plats i Arktis börjar han känna ett krypande obehag. Solen står allt lägre, och snart kommer den att försvinna helt för att inte återkomma på fyra månader. Och det finns någon som vandrar i mörkret - Jack har sett en främmande man i lägret, trots att det rimligen inte borde finnas någon mer än dem på mils avstånd.

En efter en tvingas Jacks kamrater av olika anledningar att lämna lägret. Till sist är Jack ensam kvar, med uppgiften att hålla expeditionen igång tills de andra kommer tillbaka. Men kylan och mörkret tränger sig på, och något annat - håller Jack på att tappa förståndet, eller finns det verkligen något i mörkret, något som vill honom illa?

Berättelsen består av tre olika teman. För det första handlar den om klass. Jack är från arbetarklassen men har fått chans att studera fysik under några år. Männen som han åker med kommer alla från det övre samhällsskiktet (ursäkta stenåldersbegreppet, men det är mycket "Buck up, old chap!" och "Good show, good show!" så "det övre samhällsskiktet" kändes helt rätt). Paver visar på hur vår klassbakgrund bidrar till att forma vårt sätt att se på världen. Jack blir retad av kamraterna för att han ser allt i svart, men från Jacks perspektiv har det aldrig funnits anledning att se det på något annat sätt. Jag tycker dock att analysen är för grund. Naturligtvis behöver man inte begära av en spökhistoria att den ska komma med djuplodande klassanalys, men som jag har sagt förut: jag tycker att om man ska göra något så ska man göra det ordentligt. Jag tror fan i mig att frånvaron av klassanalys är bättre än en klassanalys på gymnasienivå.

För det andra är det en kärlekshistoria. Jag ska inte avslöja för mycket, men jag tycker den delen är det finaste i berättelsen och att den anknyter fint till klassaspekten - Jack dras till någon som ser möjligheter till ett annat liv för honom, som visar på en väg ut ur hopplösheten. Det är vackert skrivet, och jag blir berörd.

Först det tredje är det naturligtvis en spökhistoria. Den är skriven för att skrämmas. Det otäcka består inte bara av det övernaturliga, utan av isoleringen som Jack upplever, och av det totala mörkret, tanken på en värld utan ljus. Det märks att Paver har gjort sin research ordenligt, och det ger boken en solid grund att stå på. Det är inte trovärdigheten som brister, utan något annat: jag blir helt enkelt inte särskilt rädd.

Och det är naturligtvis problemet. Jag VILL bli rädd, jag har begränsat läsandet till kvällstid bara för den sakens skull (jag kan inte begära ens av den bäste skräckförfattare att hon ska kunna skrämma mig när jag sitter på pendeltåget). Men det saknas helt enkelt en dimension i skildringen av hemsökelsen. Det är för simpelt med ett spöke som går igen för att folk varit dumma mot honom. Problemet är ungefär samma som i svensk politik för tillfället: det finns ingen vision, bara sakfrågor. Jag tycker om skräckförfattare som målar upp egna, skrämmande världar, där spöken eller vad det nu rör sig om bara är ett uttryck för något större, mer hisnande. Paver håller sig mer till att diskutera vårdbidraget, och det intresserar mig helt enkelt inte särskilt mycket.

Insidious

Katten övertygade mig och Wickerman om att det vore intressant att se Insidious från 2010. Hon hade hört på Internet att regissören använde klassiska skräckfilmsgrepp (typ saker hoppar fram och säger BU!!!!) på ett väldigt medvetet sätt, samt snodde en massa från andra skräckfilmer. Och att filmen spårade ur i slutet. Nu när jag skriver det så verkar ju inte det som rimliga anledningar att vilja se en film, men det lät vettigt just då.

Den vanliga lyckliga familjen med vacker fru, framgångsrik man och tre välartade barn flyttar till nytt (enormt) hus. Det knakar visserligen litet i äktenskapet så där som det plägar göra när maken tycker att föräldraskap = kasta upp babyn i luften nån gång om dagen och kalla sönerna för "buddy" när man råkar stöta på varandra i hallen, men på det stora hela happy family happy family.

Ok done fathering, now where do I put it

De riktiga problemen börjar när den äldsta pojken Dalton faller från en stege och får ett skrubbsår i pannan. Morgonen därpå går han inte att väcka. Enligt läkarna ligger han i koma, och de har ingen aning om varför. Föräldrarna (aka modern) sköter om Dalton hemma. Efter några månaders koma börjar Daltons mamma Renai vara med om underliga saker. En otäck röst dyker upp i babymonitorn och hon ser hotfulla skuggor vid Daltons säng. Renai sätter händelserna i samband med huset och övertygar maken (Josh) om att de måste flytta. I det nya huset fortsätter dock hemsökelserna, och de tycks vara knutna till Dalton. Vilka är varelserna som förföljer Dalton och vad är de ute efter?

Varför han har prismor i ögonen förtäljs inte i filmen

Omslaget till "Insidious" signalerar vanlig amerikansk B-skräckis, och på många sätt är det precis vad den är. Standardupplägget med en vit, välbärgad medelklassfamilj som hotas av det okända utmanar eller utmanas inte. Inte heller är själva hemsökelsen originell på något sätt. Manusförfattaren tyckte kanske att greppet med en hemsökt person i stället för ett hemsökt hus var GREJEN men jag tycker inte det skiljer sig nämnvärt från saker som har gjorts tidigare.

Det stämmer dock som Katten hade hört att filmen tar en oväntad vändning någonstans i mitten, och slutresultatet blir trots allt något annat och något mer än en vanlig B-skräckis. Den skuggvärld som James Wan och Leigh Whannell presenterar påminner i sina bästa stunder om såväl Pans Labyrint som Twin Peaks, och är bitvis riktigt otäck. Dessutom dyker det upp ett par spökjägare som är roliga på ett sätt som nästan liknar tidiga Vänner-avsnitt - en typ av comic relief som faktiskt funkar. Över huvud taget är delar av filmen mer galna, lekfulla och - faktiskt - därför bättre än your Average American Horror Movie. Jag säger inte att man kan kalla Insidious för en bra film, men delar av den visar att med en mindre konventionell grundidé och ett ännu mer utvecklat uttryck hade detta kunnat bli något eget.

What Ever Happened to Baby Jane

Igår såg jag What Ever Happened to Baby Jane?, en klassiker från 1962 som jag hållit i flera gånger inne på Casablanca men aldrig kommit mig för med att hyra tidigare. Jag hade förväntat mig något kusligt och svartvitt, supposedly med en blek och förvriden kvinna i rullstol hållande i en otäck docka. Vet inte varför.



Well, den var svartvit i alla fall.

Kort summering av handlingen: Som barn var Jane Hudson en barnstjärna som uppträdde med sång- och dansnummer under namnet Baby Jane. Hon var bortskämd och elak mot sin storasyster Blanche som stod helt i Janes skugga. (Den kusligaste biten i hela filmen är för övrigt den inledande scenen där Baby Jane med stor inlevelse sjunger "I've Written a Letter to Daddy" ackompanjerad av sin pappa som spelar piano fast det låter som fiol. Sen dansar de vals tillsammans.)

Tidshopp och vi befinner oss många år framåt i tiden. Blanche är en stor filmstjärna vars karriär förstördes av en mystisk bilolycka där hon bröt ryggen och hamnade i rullstol. Hon bor tillsammans med Jane, som har svåra alkoholproblem och fortfarande klär sig som om hon är åtta år gammal. Vi får veta att Janes karriär efter barndomens succé mest bara var skräp, och Blanche har försörjt henne ända sedan de blev vuxna. Jane sköter om Blanche (som av någon anledning är installerad på övervåningen och därför aldrig kan gå ut), men det är tydligt att Jane är instabil, bitter och hatisk. När Blanche börjar tala om att sälja huset och bo för sig själv brister det alltmer för Jane.

När jag ser skräckfilmer från 1960-talet brukar jag inte förvänta mig att de ska vara särskilt otäcka. Man kan diskutera länge om det är en rättvis uppfattning, men min upplevelse är generellt att det som ansågs otäckt då knappast skrämmer folk idag. Vi är helt enkelt vana vid starkare grepp, otäckare historier och över huvud taget ondare ondska. Dock förväntar jag mig ofta åtminstone att det ska vara litet kusligt - "The Innocents" från 1961 är ett bra exempel på en film som lyckas vara ordentligt kuslig, även om den inte är så otäck som skräckfilmer kan vara idag. "What Ever Happened to Baby Jane" kommer dock aldrig ens i närheten av att skrämmas.

För det första används musiken helt hämningslöst för att sätta stämning. Det här är filmen där det aldrig är tyst. Ska vi vara rädda får vi veta det genom ett "ba ba BA" när Blanche lyfter telefonluren. Visserligen är det roligt som ett tidsdokument, men jag tycker inte om att bli skriven på näsan av regissörer, sen kan de komma från vilket decennium de vill.

För det andra: jag blir inte klok på vissa bitar av den här filmen. Det finns sekvenser som jag tycker är så uppenbart komiska att jag har svårt att tänka mig att det inte är intentionen. Då pratar jag inte om Janes återupplivande av barndomens sånger och danser, eller Blanches dramatiska svimningar. De kan ses som överdrivna men är mer ett uttryck för hur filmspråket såg ut på 1960-talet (Bette Davis är för övrigt helt fantastisk som Jane). Det jag tänker på är Edwin Flagg, Janes pianist (and possibly boyfriend). Han är en snobbig och arbetslös kompositör som bor hemma hos sin mamma, och som åker på att kompa Janes galenskaper på piano samtidigt som han försöker tala om för henne att han egentligen är för fin för ett sånt gig. Ett gig som han fick för att hans mamma ringde på Janes annons och låtsades vara hans sekreterare. Det är roligt, right? Med en sådan kraftig comic relief som springer omkring hej vilt och ramlar i trappor och goffar i sig Janes småkakor är det svårt att bli riktigt rädd.

"I am SO over qualified for this"

Nu had jag sett "What Ever Happened to Baby Jane". Den är en kultklassiker så det är roligt att ha sett den. Men jag kan återigen konstatera att Stephen King MÅSTE sluta göra listor över "De tio mest skrämmande filmerna någonsin" och liknande, det blir ju bara pinsamt.

Kära dagbok

Jag saknar min summer of horror. Det vill säga jag saknar att ha ork till att ha några intressen utöver tv-tittande och prata med Katten och katten. Jag minns inte hur det känns att få idéer om nya skräcknoveller eller att sitta i timmar och skriva ett blogginlägg om japanska spökhistorier. Jag har inte sett en skräckfilm på evigheter. Jag är inte deprimerad eller något, jag jobbar bara heltid. Men någon gång ska jag ta mig tillbaka. När jag kan, när det går. När vi får sex timmars arbetsdag.

OBS om ni inte förstod det: detta var alltså vuxenversionen av "Kära dagbok förlåt att jag inte skrivit på så länge slut"

My Summer of Horror

Nu är jag tillbaka efter semestern. Här är litet saker med skräcktema som jag har gjort:

- Blivit krupen på av gigantisk larv
- Gift mig (ja, det är läskigt)
- Blivit utsatt för hatbrott
- Äntligen fattat grejen med True Blood (well, skräck och skräck)
- Haft bladlöss på balkongen
- Dödat en tvestjärt

Det var allt.

Till vänster ser ni mig och Katten

Rachel Rising

Kära blogg, jag har saknat dig. Jag hittade nyligen min allra första dagbok i en flyttkartong (en äkta med lås på). Jag började skriva i den när jag var 5-6 år. En överväldigande majoritet av inläggen börjar med "Kära dagbok, förlåt att jag inte skrivit på så länge". Ibland var det hela inlägget. Eftersom vi inte vill ha någon återupprepning av historien säger jag ingenting mer om min frånvaro.

Det jag skulle skriva nu var att jag just såg att Terry Moore, serietecknaren som gjort Strangers in Paradise, har gett ut första numret av en ny skräckserie: Rachel Rising. Jag har inte läst den, men den handlar tydligen om en tjej som inte kan dö utan hela tiden kommer tillbaka. Mer om serien kan man läsa om i intervjun som comicmonsters.com (tydligen något skräckforum) gjort.

Jag älskade Strangers in Paradise när jag läste den första gången. Jag var runt 20 år och hade börjat upptäcka serier mer och mer. Strangers in Paradise hade allt jag ville ha just då: drama och starka känslor, våldsamma kvinnor som styrde världen samt lesbisk kärlek och sex. Perfect. Jag var helt såld. Tråkigt nog tycker jag inte den har hållit riktigt för omläsning. Jag kommer alltid att älska den sådär som man kan älska sina första kärlekar, men det är av nostalgiskäl och inte för att jag tycker att den är briljant längre. Terry Moore tecknar snyggt (tycker jag, Katten tycker inte) och vet hur man får till en nerv i sina historier, men han är repetiv, litet fånig och låter ofta sina karaktärer handla sådär ologiskt så man bara blir irriterad och går och gör något annat.

Är det då intressant att han har börjat göra skräckserier? Jag vet inte. Som sagt, jag tycker om hans sätt att teckna och bara därför kunde det vara kul att kolla upp Rachel Rising. Men själva idén tycker jag inte låter särskilt intressant. Greppet med att låta protagonisten och det monstret/det skrämmande vara samma person har jag svårt att förstå. Hur kan någon vara läskig om det samtidigt är den person vi ska sympatisera med? Men jag vet ju inte vilket grepp han tar på detta, så jag kan inte säga om det fungerar.

Nu vet ni i alla fall.

Picnic at Hanging Rock

I fredags gick Peter Weirs Picnic at Hanging Rock på svt ("Utflykt i det okända" på svenska, det kanske inte var en så b titel från början men efter diverse prata-med-spöken-program på tv4 plus så tycker jag man får fel associationer). Jag såg filmen för första gången för flera år sedan och blev ganska tagen. Senare har jag läst boken (samma titel) och sett om filmen flera gånger, och även om den inte berör mig på samma sätt längre så är det ändå en atmosfärrik och kuslig film som vågar sig ut på mindre traditionella men mer intressanta marker än de flesta andra skräckfilmer man ser.


En grupp australiska skolflickor ger sig tillsammans med fröknar ut på en utflykt. Året är 1900, det är alla hjärtans dag och utflyktsmålet är Hanging Rock, en sex miljoner år gammal bergsformation på den australiska landsbygden. Väl framme vid Hanging Rock ger sig fyra av flickorna ut på upptäcksfärd på berget, trots varningar från skolans rektor om att "the rock is extremely dangerous". Resten av picknicksällskapet faller i plötslig sömn. När de vaknar är tre av flickorna försvunna, samt lärarinnan som tidigare gav sig av för att hämta tillbaka dem. Den fjärde flickan som följde med på upptäcksfärden har inget minne av vad som fick henne att skrikande lämna sina kamrater bakom sig och rusa tillbaka till de andra. Resten av filmen handlar om sökandet efter de försvunna flickorna. Mysteriet fördjupas, och det gör också karaktärerna, både de saknade flickorna (genom tillbakablickar) och de som blir kvar.


Kärnan i flimen är naturens och tidens mysterier - att vi både rumsligen och på ett extistentiellt plan befinner oss på en plats som har funnits så mycket längre än människan och som vi egentligen vet väldigt litet om. Det är mysticism i allra högsta grad, och det fungerar. Det finns inget tydligt hot i Picnic at Hanging Rock - ingenting utom stenen i sig som är både bakgrund och förövare. Ändå är atmosfären - mycket tack vare det kusliga soundtracket - fylld av fasa, antagligen just för att vi inte vet vad vi är rädda för. Vi får en mängd "ledtrådar" om vad som har skett med flickorna, men ingenting som går att pussla ihop till en begriplig helhet.

Problemet är just detta. Hur fascinerad jag än blir av mysteriet och atmosfären, så kan jag inte undgå att känna mig lurad när filmen är slut. Jag har inte fått tillräckligt med pusselbitar för att skapa mig en egen tolkning, åtminstone inte en som går att uttrycka med ord. Mysticism är en bra (och, tror jag, nödvändig) del av skräckfilmsmediet, men får man för litet substantiellt innehåll att röra sig med så blir slutresultatet faktiskt ganska tomt. Drömmen är en historia som lyckas balansera det okända och mystiska med en faktisk idé om något skrämmande. Picnic at Hanging Rock vågar sig inte ända dit, utan lämnar tittaren i sticket.

Flimen är mycket trogen sin litterära förlaga, så jag anklagar inte Weir för bristen på förklaring. Efter en del efterforskningar har jag lyckats få en hyfsad bild av vad författaren Joan Lindsay hade för tanke om vad som hände med flickorna. Det finns ytterligare ett kapitel av Picnic at Hanging Rock som aldrig publicerades ihop med resten av boken (The Secret of Hanging Rock), där Lindsay ger tydligare antydningar om vad som egentligen hände på Hanging Rock. Jag förstår beslutet att inte inkludera det i romanen, men eftersom jag inte har läst kapitlet utan bara en sammanfattning kan jag inte säga om historien hade blivit bättre eller sämre av det.

I vilket fall som helst rekommenderar jag filmen. Boken är okej men litet segare, utan coolt soundtrack och tillför egentligen ingenting extra.

Black Swan

Jag kom på att jag inte skrivit något om Black Swan här. Den är ju inte någon renodlad skräckfilm, men är en psykologisk thriller som innehåller en del typiska skräckfilmsmoment (otäcka hallucinationer, kroppar som knäcks litet hit och dit på obehagliga sätt etc.). Jag tyckte att den kunde vara värd att se på grund av detta, och för att den dessutom handlar om balett. Älskar filmer som handlar om balett. Det är de enda filmerna jag ser. Äsch skoja.

You DANCE. A dance class.

Black Swan handlar om den unga, lovande dansaren Nina som är medlem i ett prestigefyllt baletttsällskap i New York. Nina blir tilldelad rollen som svanen i kompaniets uppsättning av Svansjön, trots regissörens kritik om att hon saknar förmågan att gestalta huvudrollens mörka sida - den onda, sensuella, svarta svanen. Nina är redan från början en smula nervös av sig (hon bor tillsammans med sin lätt incestiösa mamma och har ett helrosa rum), och börjar påverkas av pressen hon utsätts för. Regissören kommer med allt kraftigare "kritik" och anklagar henne för att vara frigid, och hon börjar frukta att hon kommer att förlora huvudrollen till den mer "frigjorda" och "sensuella" Lily, en ny medlem av baletten (ursäkta alla citationstecken, det var så mycket i den här filmen jag ville sätta citationstecken runt, förklaring kommer nedan). I samma veva börjar Nina vara med om skrämmande saker. Hon förföljs av sin egen onda spegelbild och blir alltmer övertygad om att Lily försöker ta hennes roll.

Filmen är mycket snygg. Balettscenerna är coola, storyn håller hela vägen, manuset är helt okej och skådespelarna är fantastiska. Man har inte tråkigt utan är underhållen till slutet. Ändå går jag ut från bion ganska irriterad. Varför?

För det första är den sköra (gud så jag hatar det ordet), känsliga, osäkra Nina en karaktär som jag är utled på. Eller, det är egentligen inte karaktären som sådan jag är utled på utan de sammanhang där hon alltid plockas fram. En person som Nina är tydligen ett perfekt offer eftersom hennes självdestruktivitet och brist på självkänsla leder till att hon aldrig gör motstånd utan mest flämtar och karvar ytterligare litet i sig själv med en glasskärva från spegeln hon har krossat i rent självhat. Och jag är utled på att (manliga) regissörer använder den sortens karaktärer för att berätta sina historier. Det finns troligtvis människor som liknar Nina, men sluta att typ onanera till hennes elände och sluta att idolisera henne på det sätt som ni gör. Typ "så knäpp - men så VACKER!!1".

90 % av tiden

För det andra - och här kommer vi in på citationstecknen - så är den här filmen full av värderingar och föreställningar om kvinnlig sexualitet som efter en stunds ackumulerande blir rätt svåra att stå ut med. Ninas tränare, regissören Thomas Leroy, går allt längre i sina kränkningar av Nina - han skäller ut henne framför de andra dansarna, trakasserar henne sexuellt och framhåller Lily som ett exempel på vad det är han vill ha hos en dansare; sensualitet, frigjordhet och förmågan att förlora sig i dansen. Detta verkar innebära att man ska släppa till litet mer (och om man ska döma av Lilys beteende: ha utsläppt hår och röka). Jag är medveten om att Leroys värderingar inte behöver vara regissörens (han framställs ju också som väldigt osympatisk), men samtidigt uttrycks så tydliga värderingar, helt oemotsagt i filmen, kring vad som är kvinnlig sensualitet och sexualitet att man börjar undra. När det dessutom förekommer en onaniscen som är helt bisarr (scuse me, vem gör så?) tröttnar man.

Utöver detta upplever jag en brist på dramaturgi - Nina är knäpp redan från början, det blir liksom ingen stegring av spänningen och klimaxet känns inte annorlunda mot resten av filmen.

Allt som allt är filmen underhållande och funkar som thriller/skräckis en stund, men jag saknar en djupare analys av de teman som tas upp. "Vill man ha djupare analys kanske man inte ska se en Hollywoodfilm" sa en bekant till mig, och det kanske stämmer, men då tycker jag att Hollywoodfilmer ska sluta leka med psykologiska förklaringsmodeller och komplexa relationer. Har man sagt A får man säga B liksom.

It's a snow orphan. A snorphan.

Igår såg vi skräckfilmen/psykothrillern Orphan från 2009. Filmen handlar om familjen Coleman som varit med om diverse traumatiska saker, och som bestämmer sig för att adoptera 9-åriga Esther från ett barnhem nearby. Kate (mamman) är en tillfrisknande alkoholist som återhämtar sig efter ett tidigare missfall, och John (pappan) är över huvud taget inte engagerad i familjen eller i något annat heller för den delen (min tolkning, observera dock att det är Peter Sarsgaard från An Education som spelar John och jag vet inte om han har några andra ansiktsuttryck än *typ likgiltig*). Jag förstår inte hur de tog sig igenom hemstudien inför adoptionen över huvud taget. Anywho, de adopterar Esther som är litet udda - hon är lillgammal, klär sig som på 1920-talet, målar fantastiska tavlor och kan spela piano som en virtuos. Så långt är allt väl. Men Esther har dolda sidor som sakta (inte så sakta) börjar krypa fram, och snart inser Kate att de egentligen inte vet någonting om Esther. Hur ska Kate kunna skydda sin familj från inkräktaren när ingen vill tro henne?

So tasteful

Det här är ingen bra film. Dialogen är ansträngd, det är fullt av logiska luckor och karaktärerna är mycket irriterande (John på barnhemmet när han ser snögubben som barnen byggt: "It's a snow orphan. A snorphan.". Katten: "It's funny because they have no parents"). Jag tror att skådespelarna gör det bästa de kan av det taffliga manuset, men de har inte så mycket att jobba med. Man sitter hela tiden och funderar över saker som "Varför skiljer sig inte Kate? Right, hon har inget jobb.", "Varför har de inte pratat igenom adoptionen med Esthers adoptivsyskon?", "Är det verkligen så här en adoption går till?", "Varför tycker John att det är en bra idé att dricka en hel flaska vin när han är ensam hemma med sin femåriga döva dotter och Esther som är potentiellt livsfarlig?", "Varför skiljer sig inte Kate?" och så vidare.

OBS, SPOILER NEDAN. LÄS INTE DETTA OM NI TÄNKER SE FILMEN.

Men det fanns en sak jag gillade, och det var twisten som kom på slutet. Jag säger inte att den var särskilt elegant, och den väger inte upp för att resten av filmen är en katastrof. Men den var oväntad och fick mig att fundera på vad det kunde ha blivit för film om man hade tagit historien på allvar.

Kort sagt så visar det sig att Esther inte alls är 9 år. Hon heter egentligen Leena Klammer och är en 33-årig kvinna som lider av hypopituitarism, en sjukdom som gör att hon inte producerar något tillväxthormon och därför för alltid kommer att se ut som en 9-årig flicka. Något säger mig att hypopituitarism inte alls yttrar sig på det här sättet, men som tankeexperiment fungerar idén. Ögonblicket då man får reda på Esthers hemlighet och samtidigt får se henne ta ut sin tandprotes och blotta sina dåliga tänder är genuint otäck. Jag önskar därför att det fanns fler skräckfilmsregissörer/manusförfattare som vågade göra något allvarligt av liknande idéer. Hur skulle det vara om en galen kvinna som såg ut som om hon var nio år gammal blev adopterad, om det hände i verkligheten? Jag tycker att det är helt okej om grundhypotesen är knasig (det är den ju i skräckfilmer, spöken och sånt finns ju liksom inte) om bara utförandet är realistiskt, och det är det aldrig. Om man fokuserade mindre på att skrämma publiken och mer på att berätta en historia om vad som faktiskt skulle kunna hända om det otäcka och osannolika var sant - då tror jag att det också skulle bli mycket mer skrämmande. När ska Lukas Moodysson börja göra skräckfilm?