 |
| It's uncanny |
Jag har fortfarande inte läst ut Ghost Story. Jag är litet rädd att den som läser bloggen får intrycket av att jag aldrig läser ut några böcker, och det vore ju hemskt orättvist eftersom det nästan inte är sant. Jag läste faktiskt ut en bok i påskas! Men det var inte en skräckbok så det angår ingen.
Anyway, Ghost Story är fortfarande så seg och jag har läst nästan halva. Katten undrar varför jag fortsätter att läsa, "du vet att man inte måste läsa ut böcker man tycker är tråkiga va?" (bör läsas med lätt nasal besserwisserton). Jag har litet halvhjärtat försökt att analysera det där med varför jag har så svårt att lägga ner böcker som jag inte gillar, och min teori är att det delvis har att göra med någon form av föråldrat bildningsideal. Typ "Jag kanske inte gillar den här boken men jag LÄR mig ändå något av den". Jag tänker mig liksom att hjärnan är som ett stort men tomt bibliotek, och alla böcker man läser ställs in i biblioteket och står där för alltid, så ju mer man läser desto fullare blir ens bibliotek och desto mer lärd blir man. Tyvärr stämmer ju inte detta eftersom jag glömmer det mesta jag läser, även det jag tycker om.
Sen handlar det bara om mitt tvångssyndrom, förstås.
Mina tankar är mycket inne på läsande och skrivande just nu. Det har blivit sommar och då vaknar alltid skrivarlusten igen. Just nu håller jag på med en historia om en flicka som haltar. Jag har upptäckt att många av mina karaktärer har något kroppsligt attribut som sticker ut, till exempel ben som släpar efter eller för långa armar. Jag tror det handlar om uncanny valley - för att något ska vara otäckt måste det vara tillräckligt likt och tillräckligt olikt en vanlig människa för att vi ska bli rädda. Det är litet tråkigt att jag är så förutsägbar, men samtidigt är jag inte ensam om att använda sådana teman och knep. All skräck handlar väl egentligen om "den andra", det främmande, som ändå är så bekant att vi nästan kan förstå det.
Oh nej, jag hittade ett ställe där du råkat skriva fel i inlägget! Du har stavat fel på "milt och klokt allvar" så att det istället står "lätt nasal besserwisserton". Pinsamt att behöva ta upp det såhär men du hinner väl redigera ganska snart och så kan vi ta bort kommentaren och nobody will be any the wiser :*
SvaraRaderaPersonligen är jag mycket förtjust I berättelser där huvudpersonen har något form av imperfektion, det må vara en sjukdom, ett handikapp, utseendemässigt (älskar tex böcker med tjocka huvudpersoner) eller något i sin personlighet som bara är jobbigt. Att inte ha skills gällande allt som ska göras är också bra.
SvaraRaderaOch jag läser ofta ut böcker jag inte gillar eftersom det är intressant att studera VAD det är som inte funkar, rent skrivtekniskt sett. Man lär sig så mycket då ju.
Min första kommentar från någon som inte är en katt och så missar jag att jag fått den! Här är svar tusen år senare:
SvaraRaderaJag blir alltid glad när jag hittar böcker där huvudpersonen är tjock! Men problemet är att i mina egna historier står alltid karaktärerna med kroppsliga "imperfektionerna" för det otäcka, det främmande (inte tex tjocka personer, utan kanske litet mer udda attribut som alldeles för långa armar). De utgör liksom skräckmomentet. De är inte nödvändigtvis onda, men en del av "något annat" liksom. Vad är det för normativ människosyn jag uttrycker då, är man liksom otäck för att man tex har en funktionsnedsättning? För DET vill jag ju verkligen inte säga med mina texter. Har börjat fundera mycket på detta på sistone.
Och ja, visst är det intressant att fundera över vad det är som inte funkar i texter man inte gillar! Jag har en ständig dialog i huvudet med inbillade meningsmotståndare där jag försöker förklara varför boken jag läser är dålig. När jag läser Ghost Story bråkar jag mycket med Stephen King.