To be or not to be... a mockumentareeeee

Wickerman hängde här häromkvällen när Katten var på Fancy Dinner Party. Katten har en tendens att inte vilja titta på skräckfilm när hon känner sig stressad eller orolig, och då är det bra att Wickerman finns eftersom han kan titta på vad som helst när som helst (han är bra på en massa andra sätt också, detta är bara ett gott exempel). Sagt och gjort, vi tittade på skräckfilmen "The Tunnel", och det ledde mig in på ämnet för kvällen: mockumentaries (mockumentärer?).

Såna här ställen blir Katten bjuden till. Inte jag.

En mockumentary är alltså en film som är uppbyggd som en dokumentär fast allting i den är på låtsas. Exempel på skräckmockumentaries (wow, långt ord) är "The Last Exorcism", "Paranormal Acitivity" och "Blair Witch Project". "The Tunnel" är en australiensisk mockumentary som handlar om ett gäng journalister som ger sig ner i övergivna tågtunnlar i underjorden där det ryktas att något hemskt pågår. Många hemlösa människor sägs ha försvunnit där nere och regeringen försöker tydligen mörka alltihop (varför i hela friden de gjorde det framgick aldrig).

Jag ska inte gå närmare in på den filmen eftersom den var ganska dålig, men jag ska prata litet om mockumentaries som fenomen. När det gäller skräckfilmer innebär greppet oftast att en grupp personer har bestämt sig för att undersöka något som ligger i skogen/underjorden/den amerikanska södern och tar med sig en videokamera för att dokumentera sina upplevelser. Är det ett bra sätt att göra skräckfilm på? Finns det över huvud taget några lyckade exempel? Jag har funderat litet över de bättre och sämre mockumentaries jag har sett, och tagit fram följande listor:

Saker som gärna får förekomma i en mockumentary:

• Någon form av logik. Varför filmar du? I vilka lägen filmar du? När skulle man i verkligheten rimligtvis sluta filma? Tänk över detta.
• Någon form av omdöme när det gäller längd på scener. Även i dokumentärer är det okej att klippa du vet.
• Åtminstone EN karaktär man kan sympatisera med. Jag vet inte varför osympatiska och störiga karaktärer är så vanligt förekommande i just mockumentaries

... näe...

Saker som absolut inte bör förekomma i en mockumentary

• Långa scener där folk springer omkring i mörkret utan att man ser vad som händer (för i verkligheten finns det ingen bra belysning)
• Långa scener där folk får sammanbrott och skriker åt varandra (för i verkligheten blir folk så där under press)
• Omotiverade filmklipp på till exempel månen eller en sten. (Ja, det finns månar och stenar i verkligheten men varför skulle filmteamet på uppdrag för att undersöka en exorcism gå ut i trädgården mitt i natten, sätta på kameran och lägga den framför en sten?)
• En douchebag som håller i kameran (för det finns douchebags i verkligheten)

Dude I'm SUCH a douchebag

Med utgångspunkt i dessa listor har jag sorterat bort The Tunnel (helt ologisk, för mycket spring i mörkret), Paranormal Activity (100 % osympatiska karaktärer) och yes, även Blair Witch Project (jag tror att de ägnade ungefär 80 % av filmen åt att skrika åt varandra). Men det betyder inte att mockumentaries är en dum idé i sig. Man kan göra mycket med illusionen om att något verkligen har inträffat på riktigt, det är inte en dålig utgångspunkt. Ett tips på en bra skräckmockumentary är den spanska filmen "Rec", en film om ett nyhetsteam som befinner sig i ett hus för att göra en dokumentär om en grupp brandmän på utryckning. Plötsligt finner de sig vara avskurna från omvärlden när myndigheterna av okänd anledning sätter hela byggnaden i karantän. Ploten är välgjord, huvudkaraktären Ángela går totally att sympatisera med, det finns en anledning till att kameran går och filmen är genuint otäck. Varning dock för att det finns en amerikansk remake som heter "Quarantine" - jag har inte sett den, det är möjligt att den också är bra men det verkar fånigt att se den när originalet helt säkert är det. Även om hon från Dexter är med.

The Fifth Child

Jag kom på en bok som jag nog aldrig hört nämnas i skräcksammanhang är Doris Lessings "The Fifth Child" (observera dock att min erfarenhet av "skräcksammanhang" är en bekant som gillar skräck samt Slasherpools omdömen om skräckfilmer på baksidan av dvd:er). Jag kan själv inte riktigt avgöra om man ska kalla den skräck eller inte, men den är otäck på mer än ett sätt och väldigt bra.

I centrum står Harriet och David, ett lyckligt par som träffas i början av boken och snart inser att de delar ideal och drömmar om framtiden. De vill ha ett stort hus fyllt av barn, släkt och vänner - och kärlek naturligtvis. Deras beslut att köpa ett hus som är alldeles för stort och dyrt för dem och att snabbt skaffa flera barn trots begränsade tillgångar ifrågasätts av omgivningen, men alla ger med sig så småningom när Harriet och David med familj verkligen får det lyckliga och ombonade familjeliv som de drömde om.

Men så föds Ben, deras femte barn. Ben är inte som de andra barnen, och ju äldre han blir desto tydligare blir det att han aldrig kommer att bli som dem. Något främmande och hotfullt har tagit sig in i familjen.

Det finns mycket jag tycker om i den här boken. Jag gillar att Lessing lyckas måla en bild av familjen som både är kvävande och lockande. Jag gillar att texten ställer svåra frågor om vad kärlek och moral är och vad de kräver av oss. Men mest gillar jag att boken är himla spännande och att den är både en kritik av och en hyllning till kärnfamiljen - det är åtminstone så jag uppfattar den. Typ "Kolla vad mysigt vi kunde ha det - om allt bara inte gick åt HELVETE!!!!!!".

Och appropå förra inlägget så kan man verkligen tala om greppet att använda "den andra" för att göra en historia otäck. Ben är både fysiskt och mentalt annorlunda, vilket understryks. Det är ett trick som ofta funkar - men är det ett bra sätt att göra skräck på? Behöver vi nya sätt? Ojoj detta måste vi fortsätta prata om.

Ben ser alltså inte ut så här, jag tyckte bara det var en fin bild. Och så tyckte jag mycket om Edith Nesbit när jag var liten, hon skrev väldigt bra spökhistorier.

Läsa och skriva typ

It's uncanny

Jag har förtvivlat letat efter temat i det här inlägget för att kunna sätta rubrik. Det finns inget. Tyvärr tyvärr.

Jag har fortfarande inte läst ut Ghost Story. Jag är litet rädd att den som läser bloggen får intrycket av att jag aldrig läser ut några böcker, och det vore ju hemskt orättvist eftersom det nästan inte är sant. Jag läste faktiskt ut en bok i påskas! Men det var inte en skräckbok så det angår ingen.

Anyway, Ghost Story är fortfarande så seg och jag har läst nästan halva. Katten undrar varför jag fortsätter att läsa, "du vet att man inte måste läsa ut böcker man tycker är tråkiga va?" (bör läsas med lätt nasal besserwisserton). Jag har litet halvhjärtat försökt att analysera det där med varför jag har så svårt att lägga ner böcker som jag inte gillar, och min teori är att det delvis har att göra med någon form av föråldrat bildningsideal. Typ "Jag kanske inte gillar den här boken men jag LÄR mig ändå något av den". Jag tänker mig liksom att hjärnan är som ett stort men tomt bibliotek, och alla böcker man läser ställs in i biblioteket och står där för alltid, så ju mer man läser desto fullare blir ens bibliotek och desto mer lärd blir man. Tyvärr stämmer ju inte detta eftersom jag glömmer det mesta jag läser, även det jag tycker om.

Sen handlar det bara om mitt tvångssyndrom, förstås.

Mina tankar är mycket inne på läsande och skrivande just nu. Det har blivit sommar och då vaknar alltid skrivarlusten igen. Just nu håller jag på med en historia om en flicka som haltar. Jag har upptäckt att många av mina karaktärer har något kroppsligt attribut som sticker ut, till exempel ben som släpar efter eller för långa armar. Jag tror det handlar om uncanny valley - för att något ska vara otäckt måste det vara tillräckligt likt och tillräckligt olikt en vanlig människa för att vi ska bli rädda. Det är litet tråkigt att jag är så förutsägbar, men samtidigt är jag inte ensam om att använda sådana teman och knep. All skräck handlar väl egentligen om "den andra", det främmande, som ändå är så bekant att vi nästan kan förstå det.

Dark Places, Peter Straub och litet annat

Min vardag är litet sådär just nu att jag antingen måste distrahera mig genom att oh I don't know blogga om folk som blir nedknuffade i brunnar och annat folk som gör filmer om det, eller inte gå upp ur sängen. Blogga har fördelen att man kan bli världsberömd på det. Ergo.

Jag upptäckte att Helena från Bokhora är tillbaka på egen blogg. Det passar mig utmärkt. Skräcklitteraturen koncentrerad och inte lika stor fara att fastna för evigt i bokrecensionsläsande eftersom det inte blir lika många blogginlägg på en person som på flera. Särskilt när man inte har läst arkiven. Jag känner inte Helena och vi tycker inte lika om allt (jag skulle till exempel aldrig bjuda ur mitt påskägg), men jag har fått flera bra tips från hennes blogg och jag tycker det är väldigt roligt när jag hittar bloggar som skriver specifikt om skräck, särskilt när det är brudar som skriver dem. Fler tips om sådana mottages tacksamt.

En annan sak jag har funderat på (appropå det här med andra människor som skriver om skräck) är hur olika det är vad man tycker är läskigt. Somliga tycker till exempel att Peter Straubs "Ghost Story" är det otäckaste de någonsin läst (fast man skulle kunna argumentera att somliga verkar sätta det epitetet på det mesta de läser), medan somliga som just har börjat läsa den mest tycker att den är seg. Och jag hittade någon recension av japanska "The Ring" häromdagen där skribenten skrev att det var en okej film men inget som höll en vaken av skräck hela natten precis, vilket är väldigt lustigt för det är precis vad den gjorde med mig första gången jag såg den. Jag har aldrig varit vaken en hel natt på grund av en skräckfilm varken förr eller senare, så det var en ganska stor händelse i mitt liv.

I vilket fall som helst så är det intressant att det är så individuellt. Egentligen kanske inte konstigare än att vissa gillar chokladpudding medan andra prompt ska ha citronfromage på sin födelsedag, men ändå - litet konstigare kanske. Rädslan ska ju vara en så "basal känsla", liksom "våra instinkter från den tiden när vi levde i grottor och slogs med björnar" (be mig inte om källor på citaten, jag citerar ett koncept okej?). Borde vi inte vara rädda för ungefär samma saker allihop? Och var kommer rädslan för det långa håret som brukar figurera i japanska skräckfilmer ifrån, brukade vi slåss med långhåriga björnar? Jag behöver en evolutionspsykolog som sidekick.

Appropos Sixten, Selma lilla... appropos...

"I'm like five years old and I cook my own meals"

Eller mera appropå förra inlägget så kom jag på att jag ju läste detta när jag satt och letade bilder igår. För er som inte orkar klicka på länkar (jag orkar aldrig) så planerar Dreamworks tydligen ytterligare en uppföljare till The Ring (den amerikanska dårå) vars arbetsnamn är "The Ring 3D" (var får de allt ifrån?). Och som om detta inte vore nog så tillkännagav det japanska filmbolaget Kadokawa Pictures att en av deras nya filmer är "Sadako 3D". Enligt Koji Suzuki, författare till romanserien som Ring-filmerna bygger på, ingår det en scen där Sadako krälar ut ur TV-rutan.

Jag har inte särskilt starka känslor över detta, men jag kommer naturligtvis att se åtminstone Sadako 3D och sedan önska att jag inte sett den när jag inte vågar gå på toaletten ensam (badrummet är på något sätt den farligaste platsen, jag inbillar mig alltid att Sadako står bakom duschdraperiet och att jag kommer se henne i spegeln när jag borstar tänderna. Too much water play and the monster will come). Det var länge sedan jag såg Ring-uppföljarna, och de var naturligtvis inte i närheten av originalet, men jag minns dem ändå som helt okej. Det är klart att det hade varit bättre att inte ha några utan lämna historien delvis outforskad och låta den första filmen vara precis så fulländad som den var. Men om man bortser från detta så gjorde det inte direkt ont att se uppföljarna.

När det gäller den amerikanska versionen så tyckte jag inte ens om den första filmen. Om man nu är snäll och struntar i att det är ledsamt att man gör en ny version av en film som redan är så bra (fast hade det inte blivit någon amerikansk version hade jag troligtvis aldrig ens fått kännedom om den japanska, så jaja), så var det ändå inte en särskilt bra film. Det var flera år sedan jag såg den också, men jag kommer ihåg den som alldeles för fullproppad med förklaringar och backstories till sådant som borde vara upp till tittaren att fylla i själv. Jag tyckte också att sonen var obehaglig på fel sätt, typ "men jag dör du är pinsam"-sättet snarare än "oh my god so creepy"-sättet. Inte alls som väluppfostrade och välklädda lilla Yoichi. Och så kunde jag inte förlåta dem för att Samara visade ansiktet i filmen, en av de finaste grejerna med Sadako var ju att hon aldrig gjorde det (förutom läskiga ögat). Vad var min poäng? Jo just det, tvåan var tusen gånger värre. Jag har förträngt det mesta utom de dataanimerade hjortarna som anföll Rachels bil. Kan ni fatta att det var Hideo Nakata som regisserade den? Åt han fel dos hostmedicin tror ni? Slutsats: Inte så sugen på amerikanska uppföljare. Även om de är 3D.

Sju, åtta, nio....SCREEEEEEE

Jag tänkte att om jag skriver när jag egentligen borde sova och dessutom är jättejättekissnödig så kan det inte bli så mycket prestationsångest för ingen kan ju förvänta sig att man ska göra särskilt bra ifrån sig under sådana förhållanden.

Igår var Katten borta på kvällen och jag tänkte gå och lägga mig sådär himla tidigt för att ta igen litet ackumulerad sömnbrist. Vad som hände i stället var att jag vid sådär kvart i nio på kvällen tänkte: "Jag ska bara slösurfa i fem minuter sen gå och lägga mig". Och så funderade jag på vad jag skulle slösurfa på för jag hade redan läst alla blogginlägg. Och så kom jag på att jag, Katten och vår kompis Wickerman kollade på The Ring (japanska versionen från 1998) i helgen. Det är den bästa skräckfilmen jag vet. Hell, det är den bästa filmen jag vet. Anyway, jag kom på att jag borde wika den för det har jag faktiskt aldrig gjort. Så då gjorde jag det, och lärde mig en massa om japanska traditionella folksagor och spökhistorier. Resultatet blev förstås att jag inte vågade gå och lägga mig förrän Katten kom hem vid elva. Folk sa att jag skulle börja dricka kaffe när jag började jobba och de hade rätt.

I alla fall, detta är vad jag lärde mig av mitt kvällsliga äventyr på Wikipedia:

Karaktären Sadako Yamamura är baserad inte bara på en utan på TVÅ traditionella japanska sägner: historien om Okiku och de nio tallrikarna ("Banchō Sarayashiki") och historien om Oiwa och Tamiya Iemon ("Yotsuya Kaidan").

Banchō Sarayashiki handlar om tjänarinnan Okiku som arbetade för en samuraj som ville att hon skulle bli hans älskarinna. När hon vägrade lurade han i henne att hon hade tappat bort en av familjens vackra och dyra tallrikar. I vanliga fall skulle ett sådant brott innebära döden för en tjänare, men Samurajen lovade att Okiku skulle slippa detta om hon gav med sig och hade sex med honom. Hon vägrade igen, och då dödade han henne genom att kasta henne i en brunn. Okiku kom dock tillbaka som en hämndlysten ande och plågade samurajen genom att varje natt räkna till nio och sedan ge ifrån sig ett fasansfullt skrik när hon kom till den tionde saknade tallriken. Jag gillar verkligen den här historien (som finns i flera olika versioner vilket ni kan läsa på Wikipedia) den är precis som The Ring; så enkel och ändå så otäck.

Jag gör inget försök att återberätta Historien om Oiwa, den är alldeles för krånglig. Men jag kan i alla fall säga att Oiwa precis som Okiku är en woman scorned som (av en eller annan anledning) får ansiktet sönderfrätt av syra efter att ha lurats att använda en förgiftad ansiktskräm. Efter sin död hemsöker hon sin svekfulle man. Hon avbildas med ett öga som hänger längre ner än det andra och ofta som delvis flintskallig som en konsekvens av giftet. En känd scen i skådespelet byggt på historien är när Oiwa sitter framför en spegel och kammar sitt hår som faller av till följd av syran (jag anar att Hideo Nakata inspirerats av detta när han gjort scenen i den berömda Ring-videon där Shizuko sitter framför spegeln och kammar sitt hår. Även om håret inte faller av).

Har man sett The Ring så vet man vilka element som tagits från vilken karaktär. Sadako kastas i en brunn precis som Okiku, medan hennes utseende till stor del bygger på Oiwa.

Jag tänkte bara att detta kunde vara intressant om man gillar The Ring eller japansk skräck i allmänhet. Jag skulle ha tyckt att det var det. Tror inte att mitt utforskande av japanska spöksägner slutar här om man säger.

Ps. Min första julklapp till Katten var ett par örhängen som föreställde Sadako. Jag hade gjort dem själv i cernitlera. Varför gör jag inte sådana saker längre?

Litet utvärdering

Det är så svårt med bloggar. Jag såg just att jag har skrivit 11 inlägg sen jag började för två år sen. Det var väl det jag misstänkte när jag började, men jag är ändå besviken. Varför kan jag inte skriva mer? Så jag kan få mer än sisådär en trogen läsare? (ta inte illa upp, trogna läsare, du vet att det är du och jag mot världen)

Om man försöker analysera läget kan man se att mina problem är:

1. Tid
2. Ork
3. Motivation
4. Prestationsångest

Tid för att jag faktiskt egentligen inte har tid. Jag jobbar heltid, har en handfull relationer att underhålla PLUS att jag måste diska ibland. Jag är ingen sån där supermänniska som kan jobba och plugga och jobba ideellt och ha tusen vänner och fem förhållanden samtidigt. Jag kan inte ens jobba, ha några vänner, ett förhållande och en blogg samtidgt. Det är tråkigt, för jag har alltid haft så himla mycket drömmar på det här området. Typ jag ska skriva böcker, jag ska blogga, jag ska ge ut serier, osv. Inget blir gjort, för all tid går åt till allt som man måste göra (jobbet, disken) och återhämtning (resten). Skriver gör jag bara när jag är ledig en längre period, dvs möjligtvis några veckor på sommaren.

Allt ovanstående gäller för orken också. Jag orkar inte mer än det vanliga livet. Jag önskar jag var mer energisk, men jag är bara inte det.

Jag tror att motivationen är låg för att jag helt enkelt inte tror att bloggande är något jag klarar att upprätthålla. Det känns som om saker alltid runnit ut i sanden för mig. Jag blir jättejättejätteentusiastisk över ett projekt och håller på med det en kort period, men det BLIR aldrig något. Aldrig färdigt. Och när man har varit med om det ett antal gånger så slutar man bli entusiastisk, för man tror helt enkelt inte på det längre. Önskar jag kunde vara mer som Katten som alltid har tusen projekt på gång. Många av dem avslutar hon inte, men det gör henne ingenting för det är själva processen hon gillar. Jag är totalt resultatinriktad, jag tycker mer om att titta på färdigskrivna texter än att skriva dem.

Prestationsångesten har jag pratat om förut. Jag vill skriva en BRA blogg. Det börjar bli tydligt att min blogg knappast kommer vara den snyggaste, mest genomtänkta eller välskrivna. Borde man då skriva den över huvud taget?

Slutsats? Lägga ner?

Nej. För det ÄR kul att ha någonstans att göra av nördpratet som det inte riktigt finns plats för någon annanstans. Alltså, jag är inte dum i huvudet, det är klart att jag skulle kunna hitta nåt skräckfilmsforum eller nåt där jag kunde nörda runt, men jag gillar inte forum och jag gillar inte andra människor så det är inte ett alternativ.

Jag fortsätter med min blogg. För att jag och min trogna läsare gillar den.

"He developed CLASSICAL tendencies"

Nu frångår jag mina principer om att inte lobba för redan världsberömda STORA författarmän (seriously teenage boys lägg ner), men den här dokumentären om Lovecraft är faktiskt hemskt rolig. Jag hinner inte se hela för jag ska ut och bli bjuden på middag, men några saker hann slå mig när jag kollade:

1. Men tyst dumma skräckmusik jag hör inte vad speakern säger.
2. "Astronomi var en stor inspirationskälla för honom.". Och en bild av jorden utifrån. Stiligt.
3. He's mother MOTHERED him? Baaaaarf baaaaag!!! Eller vänta...
5. Unspeakable names och unspeakable names. You just spoke them.
6. Älskar figuren bakom Guillermo del Toro. Dom ba "Vart ska han stå nånstans när vi intervjuar han?" "Här.".

Mer av liknande fantastiska saker hittar ni i dokumentären.

Ps. Did you know that there were Lovecrafts, or LoveCROFTS, in England as far back as the 15th century?

The House Next Door

Jag fick en del tips om böcker i det här inlägget. Nu har Helena slutat på Bokhora, det är jag ledsen för och läser inte den bloggen längre. Det är absolut inget fel på de andra bokhororna, men jag kom för skräcklitteraturen. Anyway, inspirerad av Helenas tips önskade jag mig litet böcker i julklapp (ja, vi har fortfarande önskelistor i min familj fast alla är minst över 20, det är pinsamt men deal with it). Jag fick en massa böcker både i julklapp och födelsedagspresent (fyra stycken av Katten, bless her heart she knows what I like), så nu har jag fullt upp. Först läste jag The Great God Pan av Arthur Machen som jag tyckte mycket om (boken alltså, har ej träffat Arthur) (herr Machen menar jag, vi är inte Arthur med varandra). Kanske kommer det ett inlägg om den senare. Men nu ville jag skriva litet om The House Next Door av Anne Rivers Siddons.

Jag tyckte boken var helt underbar. Det är så här jag vill skriva; med ett flyt som gör att man hela tiden glider med utan att märka det, dialoger som man hör i huvudet när man läser och det låter som om folk sitter i ens vardagsrum och pratar, och en miljö som inte kommer ivägen för berättelsen utan i stället lyfter och understryker den. Okej, nu blev det mest blaj när jag skulle beskriva det, men så är det när man är kär antar jag. Jag vill skriva så här, fast litet läskigare kanske.

Historien utspelar sig i en välbärgad förort i Atlanta, miljön är mycket homogen och alla är rika och spelar tennis eller dricker drinkar tillsammans på på skuggade altaner med värmen som vibrerar i bakgrunden. Huvudpersoner är Colquitt (tog ett ganska långt tag innan jag slutade uttala det som Colgate i huvudet, det var det enda ord i närheten som jag kände igen) och hennes man Walter. De är en del av den här södersocieteten, intelligenta, lågmälda och allmänt tillfreds med tillvaron. Men PLÖTSLIGT! så är det nån som köper tomten som ligger bredvid deras. Det är ett ungt par som ska flytta dit, och dom har med sig den här ohängda arkitekten (jag vet inte om det är meningen att man ska tycka att han är ohängd men det ÄR han) som designar ett fantastiskt, modernt hus som alla älskar. Och paret flyttar in och allt är awesome till en början. Men sen blir det andra bullar. Det tycks hända förskräckliga saker med alla som bor i huset, och Colquitt börjar misstänka att allt inte står rätt till.

Den här skräckhistorien har flera komponenter som är ganska kusliga. Det är obehagligt med den gated community-känsla man får av beskrivningen av livet och människorna i den rika sydstatsförorten, samtidigt som det verkar helt underbart och man själv vill bo där och inte ha ett problem i världen. Förutom ett hemsökt hus next door dårå. Det är också läskigt med människorna som flyttar in i huset - man vet att hemska saker kommer att hända, men man har ingen aning om vad, och Siddons är en mycket skicklig spänningsbyggare. Hennes stil påminner mig om Shirley Jacksons, mycket intelligent och liksom drömlik med fantastiska dialoger och en ganska svart syn på mänskligheten. Ändå får den här boken mig att älska livet. Jag bara älskar att någon har skrivit den. Anne Rivers Siddons I love youuu!

"AND I look like THIS"

Sydstaterna alltså. Det finns mycket där. Just nu läser jag en annan skräckbok som också utspelar sig där, kanske återkommer med en recension av den senare.

Alex Schulman - An occurrence of an unknown origin that can not be explained logically or scientifically

Jag vill ju inte delta i något bloggbråk, men den här Alex Schulman, minns ni honom? Jag skrev att jag tyckte litet synd om det där barnet han har när det väl blir läskunnigt och kan läsa vilket trams han skriver. Nu tycks Alex ha tappat det helt och hållet. Jag var på toa nyss och när jag kommer ut ser jag att jag har 350 missade samtal, allihop från den här människan. Herregud, nu stänger jag av telefonen.

Äh, chillax, det var en travesti. Alex Schulman har inte ringt mig, han vet att jag ändå inte kommer svara. Och originalet är nästan bättre anyway. Tyvärr går inte originalet att länka till för det har han tagit bort, men jag länkar hellre till Linna Johanssons inlägg i alla fall för henne gillar jag. Här är ett och här är ett. Det finns fler men ni hittar dom nog själva om ni är intresserade.

Och det här handlade ju inte så mycket om skräck, men det är för att det inte går några skräckfilmer på biograferna! Typ alls! Jag och Katten har kollat. Det enda som finns är nyinspelningen av Terror på Elm Street, och vi är litet för förtjusta i originalet för att vilja sabba det med en remake som inte ens har en bra trailer. Seriously, hur svårt är det att göra en bra trailer för en skräckfilm? Man lägger på nån ödslig liten pianoslinga och så nån som pratar om nåt otäckt typ "Min vän Charlie tycker om kurragömma" och så nåt blekt barn med stora ögon på det. Fast hahaha, nu kom jag att tänka på det som måste vara världens sämsta version av en skräckfilmstrailer i modern tid (eller åtminstone i år). Jag har inte sett Paranormal Activity, och jag är inte ens särskilt kräsen när det gäller skräckfilmer på bio. Det ska inte vara vampyrer eller varulvar och det ska inte vara en svensk film och det ska inte vara tortyrporr, men i övrigt är jag öppen för det mesta. Men Paranormal Activity tänker jag inte se, och det är BARA för dom hade sabbat trailern vi såg så himla mycket. Originaltrailern var säkert inte så dålig, men det spelar ingen roll, det är för sent nu. Allt är för sent.