För att komma över den här tröskeln som står mellan mig och min blogg måste jag börja skriva spontant och ogenomtänkt. Det låter ju skitenkelt, men det är det inte. Jag har dissat alldeles för många bloggar i mina dagar för att tycka det är okej när man bara skriver blaj. Men om man inte kan tillåta sig att skriva blaj så blir det ingen blogg alls, uppenbarligen. Jag har inte bestämt mig för om det betyder att jag ska omvärdera alla bloggar jag har dissat, eller om det betyder att jag bör lägga ner den här bloggen. Jag prövar ett tag till.
Igår såg jag Drag me to hell, av han som gjorde Evil Dead. Och NEJ JAG HAR INTE SETT EVIL DEAD. Jag började faktiskt kolla på den för några år sen, men den var så himla tråkig att jag inte orkade fortsätta. Det enda minnet jag har av den är en scen där en tjej blir våldtagen av en gren, som var oroväckande upphetsande. (Skojar jag? Ingen vet.)
Kan inte säga att Drag Me To Hell gav mig mersmak för regissören. Visst, den var okej. Ganska rolig på sina ställen, och ganska läskig på andra. I vanliga fall är jag stenhård motståndare till att blanda skräck och komedi (i alla fall komedi i den traditionella betydelsen, typ uppenbart komiska scener med en viss slapstick och sånt där man ser i sitcoms på tv. Shaun of the dead är ett bra exempel på vad jag hatar). Att jag ändå gick och såg den här filmen var dels för att jag tyckte att själva historien lät intressant (bli nerdragen i helvetet? I'm there!), dels för att den blev hypad i dn. Historien var okej, hypen i dn was not. Så jävla bra var den inte. Filmen bestod mest av en orgie i sätt på vilket den stackars Christine kunde bli förnedrad och i-stil-med-våldtagen på. När vi var på väg hem påpekade Katten att det vi just bevittnat var en enda lång demonstration av Christines maktlöshet. Jag är beredd att hålla med. SÅ kul och nytt är det inte med en smart, genomsympatisk brud som blir utsatt för en massa skit utan att kunna påverka sin situation. Det är liksom "Hahaha, så där är det i verkligheten! Haha!".
Bonusinfo: i filmens prolog blir ett gift (hetero)par påpucklade av en ond ande som kommit för att ta deras son till helvetet. Anden bitchslapar kvinnan en gång, och ger mannen riktiga snytingar flera gånger. Detta är tydligt trots att anden är osynlig (man hör det på ljudeffekterna och ser det på hur huvudena som blir slagna vrids på olika sätt). Tänk att till och med onda andar gör sån skillnad på män och kvinnor.
söndag 21 juni 2009
fredag 8 maj 2009
The Haunting in Connecticut
... var jag och Katten och såg igår, för Katten hade läst att den ”skrämmer livet ur en”. Vem kan motstå sånt lixx. INTE JAG.
Familjen Campbell flyttar till creepy hus nånstans på landet, eftersom huset ligger nära sjukhuset där äldste sonen Matt genomgår en ny sorts behandling för sin svåra cancer. Läkaren säger att om sonen börjar få hallucinationer av behandlingen så måste den avbrytas omedelbart, vilket är anledningen till att sonen inte kan berätta för någon när han börjar se otäcka ansikten i speglarna och höra underliga ljud i huset. Det kan man ju tycka är en väldigt taskig behandling som är liksom upplagd för att ge folk hallucinationer av ren prestationsångest, men sånt är livet i skräckfilmerna (tyvärr. Varför är det så? Varför kan man inte göra en skräckfilm med trovärdiga detaljer? Jag kan köpa att det bubblar litet ektoplasma ur folk då och då, men jag kan omöjligt acceptera all den knasiga sjuk/psykvård som förekommer i skräckfilmer. Jag menar SÅ GÅR DET JU INTE TILL).
Var var vi? Jo, Matt ser otäcka saker. För att göra en lång historia kort (minispoiler!) så visar det sig att huset de bor i är ett gammalt bårhus. De hittar läskiga foton på döda människor, och ett läskigt rum där de döda brukade förvaras. Men vad är det för skugga som tycks förfölja Matt, och vad hände egentligen i det läskiga rummet förr i tiden?
Det stora problemet med den här filmen är det gamla vanliga: filmmakarna har inte kunnat bestämma sig för vad filmen egentligen handlar om, och vad det är vi ska bli rädda för. Är det den svarta skuggan som smyger sig på folk? Är det den onde professorn med tysk brytning? Är det rent av Matt själv? För att försäkra sig om att filmen verkligen ”skrämmer livet ur en” slänger filmmakarna in ALLT läskigt dom kan komma på. Det spelar ingen roll om det är relaterat till the main scare, det spelar ingen roll om det tillför något eller om det ens verkar rimligt. Och det gäller inte bara de läskiga grejerna. Måste man ha med så himla mycket olika grejer? Måste man ha med en cancersjuk son, en alkoholistpappa, två föräldralösa fosterbarn, en exorcist, rutten mat, avklippta ögonlock, tortyrinstrument, kurragömmalekar, spöken med brännskador, seanser, ektoplasma, tyska professorer OCH dataanimerade krabbor?
Jag blev rätt bummed av den här filmen eftersom den visade sig innehålla en del cancer och ”vad är det för mening med nånting när man ändå ska dö sen?” (det där sista sa de inte rätt ut i filmen utan är mer vad min hjärna säger när jag pratar med den om döden). Jag är kluven – å ena sidan är skräckfilm pure eskapism för mig, det finns nog inget som gör mig så lycklig och takes my mind off troubles som att gå med Katten på skräckfilmsbio, och då vill jag inte bli påmind om cancer och sånt. Men å andra sidan är skräckfilmen ett fantastiskt medium för att ta upp existentiella frågor, det ligger liksom inbakat i själva formen. Kanske för att man (nog) inte kan göra skräckfilm utan att den innehåller åtminstone en del död, och framför allt maktlöshet (ni vet, hur fort jag än springer så springer Freddy fortare, och jag ramlar alltid baklänges och kan inte resa mig igen när Sadako kommer krälande). Maktlöshet är det existentiellaste jag vet. Och min favoritskräckfilm (och favvofilm över huvud taget tror jag) är när allt kommer omkring The Ring (japanska ffs!), mycket eftersom den handlar om mer än bara något läskigt monster, bland annat om hur man kan hantera det faktum att vad vi än gör så kommer vi att dö.
Men nu var det ju The Haunting in Connecticut som vi skulle prata om. Okej att jag får existentiell ångest av att tänka på att folk får cancer, men det gör inte det här till en film med ett existentiellt tema. Det förekommer en del billigt prat om ”vi som är nära döden har kontakt med den andra sidan” och blablabla, men det betyder ju såklart ingenting. Det här är inte en smart film. Det finns inget djup, inget som stannar kvar efteråt. Det finns ingen anledning att se den om man inte som jag får en kick av att bli rädd på bio. Det förekommer en del saker som plötsligt hoppar fram till läskig musik, om det är sånt man är ute efter. I så fall rekommenderar jag den.
För mer info gå hit.
Familjen Campbell flyttar till creepy hus nånstans på landet, eftersom huset ligger nära sjukhuset där äldste sonen Matt genomgår en ny sorts behandling för sin svåra cancer. Läkaren säger att om sonen börjar få hallucinationer av behandlingen så måste den avbrytas omedelbart, vilket är anledningen till att sonen inte kan berätta för någon när han börjar se otäcka ansikten i speglarna och höra underliga ljud i huset. Det kan man ju tycka är en väldigt taskig behandling som är liksom upplagd för att ge folk hallucinationer av ren prestationsångest, men sånt är livet i skräckfilmerna (tyvärr. Varför är det så? Varför kan man inte göra en skräckfilm med trovärdiga detaljer? Jag kan köpa att det bubblar litet ektoplasma ur folk då och då, men jag kan omöjligt acceptera all den knasiga sjuk/psykvård som förekommer i skräckfilmer. Jag menar SÅ GÅR DET JU INTE TILL).
Var var vi? Jo, Matt ser otäcka saker. För att göra en lång historia kort (minispoiler!) så visar det sig att huset de bor i är ett gammalt bårhus. De hittar läskiga foton på döda människor, och ett läskigt rum där de döda brukade förvaras. Men vad är det för skugga som tycks förfölja Matt, och vad hände egentligen i det läskiga rummet förr i tiden?
Det stora problemet med den här filmen är det gamla vanliga: filmmakarna har inte kunnat bestämma sig för vad filmen egentligen handlar om, och vad det är vi ska bli rädda för. Är det den svarta skuggan som smyger sig på folk? Är det den onde professorn med tysk brytning? Är det rent av Matt själv? För att försäkra sig om att filmen verkligen ”skrämmer livet ur en” slänger filmmakarna in ALLT läskigt dom kan komma på. Det spelar ingen roll om det är relaterat till the main scare, det spelar ingen roll om det tillför något eller om det ens verkar rimligt. Och det gäller inte bara de läskiga grejerna. Måste man ha med så himla mycket olika grejer? Måste man ha med en cancersjuk son, en alkoholistpappa, två föräldralösa fosterbarn, en exorcist, rutten mat, avklippta ögonlock, tortyrinstrument, kurragömmalekar, spöken med brännskador, seanser, ektoplasma, tyska professorer OCH dataanimerade krabbor?
Jag blev rätt bummed av den här filmen eftersom den visade sig innehålla en del cancer och ”vad är det för mening med nånting när man ändå ska dö sen?” (det där sista sa de inte rätt ut i filmen utan är mer vad min hjärna säger när jag pratar med den om döden). Jag är kluven – å ena sidan är skräckfilm pure eskapism för mig, det finns nog inget som gör mig så lycklig och takes my mind off troubles som att gå med Katten på skräckfilmsbio, och då vill jag inte bli påmind om cancer och sånt. Men å andra sidan är skräckfilmen ett fantastiskt medium för att ta upp existentiella frågor, det ligger liksom inbakat i själva formen. Kanske för att man (nog) inte kan göra skräckfilm utan att den innehåller åtminstone en del död, och framför allt maktlöshet (ni vet, hur fort jag än springer så springer Freddy fortare, och jag ramlar alltid baklänges och kan inte resa mig igen när Sadako kommer krälande). Maktlöshet är det existentiellaste jag vet. Och min favoritskräckfilm (och favvofilm över huvud taget tror jag) är när allt kommer omkring The Ring (japanska ffs!), mycket eftersom den handlar om mer än bara något läskigt monster, bland annat om hur man kan hantera det faktum att vad vi än gör så kommer vi att dö.
Men nu var det ju The Haunting in Connecticut som vi skulle prata om. Okej att jag får existentiell ångest av att tänka på att folk får cancer, men det gör inte det här till en film med ett existentiellt tema. Det förekommer en del billigt prat om ”vi som är nära döden har kontakt med den andra sidan” och blablabla, men det betyder ju såklart ingenting. Det här är inte en smart film. Det finns inget djup, inget som stannar kvar efteråt. Det finns ingen anledning att se den om man inte som jag får en kick av att bli rädd på bio. Det förekommer en del saker som plötsligt hoppar fram till läskig musik, om det är sånt man är ute efter. I så fall rekommenderar jag den.
För mer info gå hit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)