My Summer of Horror

Nu är jag tillbaka efter semestern. Här är litet saker med skräcktema som jag har gjort:

- Blivit krupen på av gigantisk larv
- Gift mig (ja, det är läskigt)
- Blivit utsatt för hatbrott
- Äntligen fattat grejen med True Blood (well, skräck och skräck)
- Haft bladlöss på balkongen
- Dödat en tvestjärt

Det var allt.

Till vänster ser ni mig och Katten

Rachel Rising

Kära blogg, jag har saknat dig. Jag hittade nyligen min allra första dagbok i en flyttkartong (en äkta med lås på). Jag började skriva i den när jag var 5-6 år. En överväldigande majoritet av inläggen börjar med "Kära dagbok, förlåt att jag inte skrivit på så länge". Ibland var det hela inlägget. Eftersom vi inte vill ha någon återupprepning av historien säger jag ingenting mer om min frånvaro.

Det jag skulle skriva nu var att jag just såg att Terry Moore, serietecknaren som gjort Strangers in Paradise, har gett ut första numret av en ny skräckserie: Rachel Rising. Jag har inte läst den, men den handlar tydligen om en tjej som inte kan dö utan hela tiden kommer tillbaka. Mer om serien kan man läsa om i intervjun som comicmonsters.com (tydligen något skräckforum) gjort.

Jag älskade Strangers in Paradise när jag läste den första gången. Jag var runt 20 år och hade börjat upptäcka serier mer och mer. Strangers in Paradise hade allt jag ville ha just då: drama och starka känslor, våldsamma kvinnor som styrde världen samt lesbisk kärlek och sex. Perfect. Jag var helt såld. Tråkigt nog tycker jag inte den har hållit riktigt för omläsning. Jag kommer alltid att älska den sådär som man kan älska sina första kärlekar, men det är av nostalgiskäl och inte för att jag tycker att den är briljant längre. Terry Moore tecknar snyggt (tycker jag, Katten tycker inte) och vet hur man får till en nerv i sina historier, men han är repetiv, litet fånig och låter ofta sina karaktärer handla sådär ologiskt så man bara blir irriterad och går och gör något annat.

Är det då intressant att han har börjat göra skräckserier? Jag vet inte. Som sagt, jag tycker om hans sätt att teckna och bara därför kunde det vara kul att kolla upp Rachel Rising. Men själva idén tycker jag inte låter särskilt intressant. Greppet med att låta protagonisten och det monstret/det skrämmande vara samma person har jag svårt att förstå. Hur kan någon vara läskig om det samtidigt är den person vi ska sympatisera med? Men jag vet ju inte vilket grepp han tar på detta, så jag kan inte säga om det fungerar.

Nu vet ni i alla fall.