Om Ghost Story

Nej Helena, detta håller jag inte med om. Eller alltså, Straub fick ju onekligen Bram Stoker Award för bästa roman ("A Dark Matter" som jag inte har läst), men att Ghost Story skulle vara något av det mest välskrivna och blodisande man kan finna bland skräckromaner är jag inte alls med på. Jag har hållit på med Ghost Story i ett par månader nu (ganska liten pocketbok) och jag är ännu inte klar. Funderar på att bara skumma slutet. Jag vill egentligen läsa hela böckerna innan jag recenserar dem, men okej:

Ghost Story handlar om fyra äldre män i en amerikansk småstad. De är nära vänner och bildar tillsammans ett sällskap som de kallar the Chowder Society. De har under många år träffats regelbundet för att berätta historier för varandra, historier som alltid börjar med "The worst thing that ever happened to me was...". Vi förstår redan i början av boken att historierna främst är till för att förjaga minnet av den hemlighet som männen delar, en hemlighet som nu är på väg upp till ytan. När boken börjar är det ett år sedan den femte medlemmen i the Chowder Society dog under mystiska omständigheter, och bit för bit börjar det förflutna att komma ikapp de resterande fyra. Ett förflutet som drabbar hela staden de bor i.

Jag kan inte säga vad det är jag tycker är så dåligt med den här boken, främst för att jag inte förstår vad det är som så många andra tycker är bra. Stephen King har kallat Ghost Story för "one of the finest horror novels of the late 20th century", och jag kan förstå varför han gillar den eftersom Straubs stil påminner mycket om Kings egna böcker. Det är den amerikanska småstaden, det är lastbilar och hamburgerhak och knäppgökar och män som har ett underligt distanserat förhållande till sina fruar. Men varför så många andra faller för den är beyond me.

King är ingen direkt favorit hos mig, men jag tycker att han ändå har något eget. Ett flyt i dialogen, en del roliga idéer, och framför allt får han sina historier att kännas levande. I Ghost Story ser jag bara det som ofta stör mig hos King: sega, utdragna stycken, en syn på kvinnor som en egen sorts varelser som män inte kan känna någon direkt gemenskap med, och en föreställning om att man bara behöver säga att något är läskigt så är det det. Eva Galli skrämmer mig inte det allra minsta, oavsett vad hon kallas.

Jag vill inte spoila någon, så jag kan inte säga så mycket mer. Men jag tror det är själva idén om shapeshifters som är the deal breaker för mig. Jag tycker helt enkelt inte att det är otäckt. Det känns inte nytt för mig, det känns inte spännande. Det är som vampyrer och varulvar - man kan inte föreställa sig en värld av otäcka saker bakom fenomenet, för fenomenet är allt som finns. En vampyr suger blod och är tusen år gammal - men det är också allt. Om Ghost Story är en av de bästa skräckromanerna under det sena 1900-talet så tycker jag att det säger något om hur svårt det är att skriva en bra skräckroman.

Det är inte läskigt bara för att det är konstigt

Book swap

Idag ska det för en gångs skull inte handla särskilt mycket om skräck. Såhär är det: jag och Katten har gjort ett book swap, det vill säga valt ut varsin bok som vi gillar och gett den andra i uppdrag att läsa. Jag blev klar med min FÖRST (inte för att det är viktigt) och tyckte det kunde vara roligt att skriva om denna erfarenhet. Det var nämligen en stor utmaning eftersom boken Katten valde åt mig kan räknas till genren high fantasy (för er som inte orkar klicka på länkar: genren high fantasy är litet förenklat den typen av fantasy som utspelar sig i en påhittad värld, tänk Sagan om ringen).

High fantasy är min go to-hatgenre. Den är som killar med en viss sorts skor, de liksom bara sitter där mitt emot en på tunnelbanan och plötsligt upptäcker man att man sitter och fnyser för sig själv. Jag kan vara på sf-bokhandeln för att kolla in om det kommit ett nytt Ito-album eller nåt, och så går jag förbi en Eddingsbok och bara "woman please". Varför? Jo, för att high fantasy i allmänhet är så himla KORKAD.



Det finns inget mindre fantasifullt än high fantasy. Där sitter folk och tänker att de ska uppfinna nya världar med nya religioner och magi och drakar och whatever, och hur ser de världarna ut? Precis som den vanliga världen. Maktstrukturerna är alltid desamma och miljön är alltid typ medeltida. Kvinnorna är förtryckta och får inte göra this or that, möjligtvis kan de vara drottningar "med en vilja av stål" eller något, men alltid i den gamla vanliga skitvärlden där de riskerar att bli bortgifta eller våldtagna eller något annat. Det är som om författarna bara inte kan föreställa sig en annan värld, med annorlunda sociala regelsystem. Det gör mig så arg för det är så himla DUMT liksom. Så banalt och andefattigt och korkat. Jag står inte ut med korkade böcker.

Katten har en viss svaghet för vissa böcker inom high fantasy-genren, och det har jag haft svårt att förlika mig med. Jag har inte kunnat fatta hur någon som är så intelligent och klarsynt och rolig kan uppskatta den typen av böcker. Nu när jag har läst "The Curse of Chalion" förstår jag litet bättre.

Jag ska inte skriva långt om "The Curse of Chalion". Den är på många sätt en typisk bok inom sin genre; hjälten Cazaril ska rädda kungariket och det är litet magi och demoner hit och dit och kvinnorna är smarta och starka ("Men åååh jag vill inte rida i den dumma damsadeln jag vill rida fort som männen!") men snygga och underordnade. Ändå kan jag förstå hur man kan vilja vistas i den världen är stund. Det är en spännande historia med intressanta element, framför allt det som handlar om det politiska styret och religionen. Katten har försäkrat mig om att det är en av de mindre idiotiska böckerna inom genren och det är kanske därför jag står ut med den. Jag hade till och med roligt när jag läste den. Men min kritik kvarstår. Fast kanske litet mer nyanserad.

Ung rebell

Som belöning för att jag utmanade min eget sociala regelsystem ("Men åååh jag vill inte läsa fåniga fantasyböcker jag vill läsa bra saker som folk med omdöme!") har katten gett sig på "The House Next Door" som jag skrev om för ett tag sen. Det innebär att jag just nu ofta får sms ungefär vid lunchdags när Katten är på jobbet med innehåll i stil med "hahaha Walter spiller sås på sin kavaj och efter att förgäves ha letat efter Colquitt får han till slut be Claire Swanson torka av den. Man ba dude, jag vet någon annan som kan torka av din kavaj".

Ps. Av Kaia har jag lärt mig att det finns en mängd subgenrer inom fantasy, precis som inom skräck. Det var ju tur att jag läste det för annars hade det här inlägget kunnat bli väldigt generaliserande.

Ps2. Alltså jag vet att Eddings inte är en kvinna, jag tycker bara att det är roligt att säga "woman please".

To be or not to be... a mockumentareeeee

Wickerman hängde här häromkvällen när Katten var på Fancy Dinner Party. Katten har en tendens att inte vilja titta på skräckfilm när hon känner sig stressad eller orolig, och då är det bra att Wickerman finns eftersom han kan titta på vad som helst när som helst (han är bra på en massa andra sätt också, detta är bara ett gott exempel). Sagt och gjort, vi tittade på skräckfilmen "The Tunnel", och det ledde mig in på ämnet för kvällen: mockumentaries (mockumentärer?).

Såna här ställen blir Katten bjuden till. Inte jag.

En mockumentary är alltså en film som är uppbyggd som en dokumentär fast allting i den är på låtsas. Exempel på skräckmockumentaries (wow, långt ord) är "The Last Exorcism", "Paranormal Acitivity" och "Blair Witch Project". "The Tunnel" är en australiensisk mockumentary som handlar om ett gäng journalister som ger sig ner i övergivna tågtunnlar i underjorden där det ryktas att något hemskt pågår. Många hemlösa människor sägs ha försvunnit där nere och regeringen försöker tydligen mörka alltihop (varför i hela friden de gjorde det framgick aldrig).

Jag ska inte gå närmare in på den filmen eftersom den var ganska dålig, men jag ska prata litet om mockumentaries som fenomen. När det gäller skräckfilmer innebär greppet oftast att en grupp personer har bestämt sig för att undersöka något som ligger i skogen/underjorden/den amerikanska södern och tar med sig en videokamera för att dokumentera sina upplevelser. Är det ett bra sätt att göra skräckfilm på? Finns det över huvud taget några lyckade exempel? Jag har funderat litet över de bättre och sämre mockumentaries jag har sett, och tagit fram följande listor:

Saker som gärna får förekomma i en mockumentary:

• Någon form av logik. Varför filmar du? I vilka lägen filmar du? När skulle man i verkligheten rimligtvis sluta filma? Tänk över detta.
• Någon form av omdöme när det gäller längd på scener. Även i dokumentärer är det okej att klippa du vet.
• Åtminstone EN karaktär man kan sympatisera med. Jag vet inte varför osympatiska och störiga karaktärer är så vanligt förekommande i just mockumentaries

... näe...

Saker som absolut inte bör förekomma i en mockumentary

• Långa scener där folk springer omkring i mörkret utan att man ser vad som händer (för i verkligheten finns det ingen bra belysning)
• Långa scener där folk får sammanbrott och skriker åt varandra (för i verkligheten blir folk så där under press)
• Omotiverade filmklipp på till exempel månen eller en sten. (Ja, det finns månar och stenar i verkligheten men varför skulle filmteamet på uppdrag för att undersöka en exorcism gå ut i trädgården mitt i natten, sätta på kameran och lägga den framför en sten?)
• En douchebag som håller i kameran (för det finns douchebags i verkligheten)

Dude I'm SUCH a douchebag

Med utgångspunkt i dessa listor har jag sorterat bort The Tunnel (helt ologisk, för mycket spring i mörkret), Paranormal Activity (100 % osympatiska karaktärer) och yes, även Blair Witch Project (jag tror att de ägnade ungefär 80 % av filmen åt att skrika åt varandra). Men det betyder inte att mockumentaries är en dum idé i sig. Man kan göra mycket med illusionen om att något verkligen har inträffat på riktigt, det är inte en dålig utgångspunkt. Ett tips på en bra skräckmockumentary är den spanska filmen "Rec", en film om ett nyhetsteam som befinner sig i ett hus för att göra en dokumentär om en grupp brandmän på utryckning. Plötsligt finner de sig vara avskurna från omvärlden när myndigheterna av okänd anledning sätter hela byggnaden i karantän. Ploten är välgjord, huvudkaraktären Ángela går totally att sympatisera med, det finns en anledning till att kameran går och filmen är genuint otäck. Varning dock för att det finns en amerikansk remake som heter "Quarantine" - jag har inte sett den, det är möjligt att den också är bra men det verkar fånigt att se den när originalet helt säkert är det. Även om hon från Dexter är med.