Om Ghost Story

Nej Helena, detta håller jag inte med om. Eller alltså, Straub fick ju onekligen Bram Stoker Award för bästa roman ("A Dark Matter" som jag inte har läst), men att Ghost Story skulle vara något av det mest välskrivna och blodisande man kan finna bland skräckromaner är jag inte alls med på. Jag har hållit på med Ghost Story i ett par månader nu (ganska liten pocketbok) och jag är ännu inte klar. Funderar på att bara skumma slutet. Jag vill egentligen läsa hela böckerna innan jag recenserar dem, men okej:

Ghost Story handlar om fyra äldre män i en amerikansk småstad. De är nära vänner och bildar tillsammans ett sällskap som de kallar the Chowder Society. De har under många år träffats regelbundet för att berätta historier för varandra, historier som alltid börjar med "The worst thing that ever happened to me was...". Vi förstår redan i början av boken att historierna främst är till för att förjaga minnet av den hemlighet som männen delar, en hemlighet som nu är på väg upp till ytan. När boken börjar är det ett år sedan den femte medlemmen i the Chowder Society dog under mystiska omständigheter, och bit för bit börjar det förflutna att komma ikapp de resterande fyra. Ett förflutet som drabbar hela staden de bor i.

Jag kan inte säga vad det är jag tycker är så dåligt med den här boken, främst för att jag inte förstår vad det är som så många andra tycker är bra. Stephen King har kallat Ghost Story för "one of the finest horror novels of the late 20th century", och jag kan förstå varför han gillar den eftersom Straubs stil påminner mycket om Kings egna böcker. Det är den amerikanska småstaden, det är lastbilar och hamburgerhak och knäppgökar och män som har ett underligt distanserat förhållande till sina fruar. Men varför så många andra faller för den är beyond me.

King är ingen direkt favorit hos mig, men jag tycker att han ändå har något eget. Ett flyt i dialogen, en del roliga idéer, och framför allt får han sina historier att kännas levande. I Ghost Story ser jag bara det som ofta stör mig hos King: sega, utdragna stycken, en syn på kvinnor som en egen sorts varelser som män inte kan känna någon direkt gemenskap med, och en föreställning om att man bara behöver säga att något är läskigt så är det det. Eva Galli skrämmer mig inte det allra minsta, oavsett vad hon kallas.

Jag vill inte spoila någon, så jag kan inte säga så mycket mer. Men jag tror det är själva idén om shapeshifters som är the deal breaker för mig. Jag tycker helt enkelt inte att det är otäckt. Det känns inte nytt för mig, det känns inte spännande. Det är som vampyrer och varulvar - man kan inte föreställa sig en värld av otäcka saker bakom fenomenet, för fenomenet är allt som finns. En vampyr suger blod och är tusen år gammal - men det är också allt. Om Ghost Story är en av de bästa skräckromanerna under det sena 1900-talet så tycker jag att det säger något om hur svårt det är att skriva en bra skräckroman.

Det är inte läskigt bara för att det är konstigt