Jag har läst Dark Matter av Michelle Paver. Den kom ut i september i år, men jag tror att vi redan har established att jag inte är tjejen som hänger med i det senaste. Jag ska låna säsong 1 av Mad Men av min mamma i helgen, det tycker jag ska bli roligt.
Dark Matter utspelar sig 1937 och handlar om Jack, en fattig ung man utan vänner eller familj. Han längtar desperat efter förändring, och när han får chans att följa med på en forskningsexpedition till Arktis verkar det vara en väg ut ur hans hopplösa situation. Men när Jack och hans två reskamrater väl är på plats i Arktis börjar han känna ett krypande obehag. Solen står allt lägre, och snart kommer den att försvinna helt för att inte återkomma på fyra månader. Och det finns någon som vandrar i mörkret - Jack har sett en främmande man i lägret, trots att det rimligen inte borde finnas någon mer än dem på mils avstånd.
En efter en tvingas Jacks kamrater av olika anledningar att lämna lägret. Till sist är Jack ensam kvar, med uppgiften att hålla expeditionen igång tills de andra kommer tillbaka. Men kylan och mörkret tränger sig på, och något annat - håller Jack på att tappa förståndet, eller finns det verkligen något i mörkret, något som vill honom illa?
Berättelsen består av tre olika teman. För det första handlar den om klass. Jack är från arbetarklassen men har fått chans att studera fysik under några år. Männen som han åker med kommer alla från det övre samhällsskiktet (ursäkta stenåldersbegreppet, men det är mycket "Buck up, old chap!" och "Good show, good show!" så "det övre samhällsskiktet" kändes helt rätt). Paver visar på hur vår klassbakgrund bidrar till att forma vårt sätt att se på världen. Jack blir retad av kamraterna för att han ser allt i svart, men från Jacks perspektiv har det aldrig funnits anledning att se det på något annat sätt. Jag tycker dock att analysen är för grund. Naturligtvis behöver man inte begära av en spökhistoria att den ska komma med djuplodande klassanalys, men som jag har sagt förut: jag tycker att om man ska göra något så ska man göra det ordentligt. Jag tror fan i mig att frånvaron av klassanalys är bättre än en klassanalys på gymnasienivå.
För det andra är det en kärlekshistoria. Jag ska inte avslöja för mycket, men jag tycker den delen är det finaste i berättelsen och att den anknyter fint till klassaspekten - Jack dras till någon som ser möjligheter till ett annat liv för honom, som visar på en väg ut ur hopplösheten. Det är vackert skrivet, och jag blir berörd.
Först det tredje är det naturligtvis en spökhistoria. Den är skriven för att skrämmas. Det otäcka består inte bara av det övernaturliga, utan av isoleringen som Jack upplever, och av det totala mörkret, tanken på en värld utan ljus. Det märks att Paver har gjort sin research ordenligt, och det ger boken en solid grund att stå på. Det är inte trovärdigheten som brister, utan något annat: jag blir helt enkelt inte särskilt rädd.
Och det är naturligtvis problemet. Jag VILL bli rädd, jag har begränsat läsandet till kvällstid bara för den sakens skull (jag kan inte begära ens av den bäste skräckförfattare att hon ska kunna skrämma mig när jag sitter på pendeltåget). Men det saknas helt enkelt en dimension i skildringen av hemsökelsen. Det är för simpelt med ett spöke som går igen för att folk varit dumma mot honom. Problemet är ungefär samma som i svensk politik för tillfället: det finns ingen vision, bara sakfrågor. Jag tycker om skräckförfattare som målar upp egna, skrämmande världar, där spöken eller vad det nu rör sig om bara är ett uttryck för något större, mer hisnande. Paver håller sig mer till att diskutera vårdbidraget, och det intresserar mig helt enkelt inte särskilt mycket.
