Picnic at Hanging Rock

I fredags gick Peter Weirs Picnic at Hanging Rock på svt ("Utflykt i det okända" på svenska, det kanske inte var en så b titel från början men efter diverse prata-med-spöken-program på tv4 plus så tycker jag man får fel associationer). Jag såg filmen för första gången för flera år sedan och blev ganska tagen. Senare har jag läst boken (samma titel) och sett om filmen flera gånger, och även om den inte berör mig på samma sätt längre så är det ändå en atmosfärrik och kuslig film som vågar sig ut på mindre traditionella men mer intressanta marker än de flesta andra skräckfilmer man ser.


En grupp australiska skolflickor ger sig tillsammans med fröknar ut på en utflykt. Året är 1900, det är alla hjärtans dag och utflyktsmålet är Hanging Rock, en sex miljoner år gammal bergsformation på den australiska landsbygden. Väl framme vid Hanging Rock ger sig fyra av flickorna ut på upptäcksfärd på berget, trots varningar från skolans rektor om att "the rock is extremely dangerous". Resten av picknicksällskapet faller i plötslig sömn. När de vaknar är tre av flickorna försvunna, samt lärarinnan som tidigare gav sig av för att hämta tillbaka dem. Den fjärde flickan som följde med på upptäcksfärden har inget minne av vad som fick henne att skrikande lämna sina kamrater bakom sig och rusa tillbaka till de andra. Resten av filmen handlar om sökandet efter de försvunna flickorna. Mysteriet fördjupas, och det gör också karaktärerna, både de saknade flickorna (genom tillbakablickar) och de som blir kvar.


Kärnan i flimen är naturens och tidens mysterier - att vi både rumsligen och på ett extistentiellt plan befinner oss på en plats som har funnits så mycket längre än människan och som vi egentligen vet väldigt litet om. Det är mysticism i allra högsta grad, och det fungerar. Det finns inget tydligt hot i Picnic at Hanging Rock - ingenting utom stenen i sig som är både bakgrund och förövare. Ändå är atmosfären - mycket tack vare det kusliga soundtracket - fylld av fasa, antagligen just för att vi inte vet vad vi är rädda för. Vi får en mängd "ledtrådar" om vad som har skett med flickorna, men ingenting som går att pussla ihop till en begriplig helhet.

Problemet är just detta. Hur fascinerad jag än blir av mysteriet och atmosfären, så kan jag inte undgå att känna mig lurad när filmen är slut. Jag har inte fått tillräckligt med pusselbitar för att skapa mig en egen tolkning, åtminstone inte en som går att uttrycka med ord. Mysticism är en bra (och, tror jag, nödvändig) del av skräckfilmsmediet, men får man för litet substantiellt innehåll att röra sig med så blir slutresultatet faktiskt ganska tomt. Drömmen är en historia som lyckas balansera det okända och mystiska med en faktisk idé om något skrämmande. Picnic at Hanging Rock vågar sig inte ända dit, utan lämnar tittaren i sticket.

Flimen är mycket trogen sin litterära förlaga, så jag anklagar inte Weir för bristen på förklaring. Efter en del efterforskningar har jag lyckats få en hyfsad bild av vad författaren Joan Lindsay hade för tanke om vad som hände med flickorna. Det finns ytterligare ett kapitel av Picnic at Hanging Rock som aldrig publicerades ihop med resten av boken (The Secret of Hanging Rock), där Lindsay ger tydligare antydningar om vad som egentligen hände på Hanging Rock. Jag förstår beslutet att inte inkludera det i romanen, men eftersom jag inte har läst kapitlet utan bara en sammanfattning kan jag inte säga om historien hade blivit bättre eller sämre av det.

I vilket fall som helst rekommenderar jag filmen. Boken är okej men litet segare, utan coolt soundtrack och tillför egentligen ingenting extra.

Black Swan

Jag kom på att jag inte skrivit något om Black Swan här. Den är ju inte någon renodlad skräckfilm, men är en psykologisk thriller som innehåller en del typiska skräckfilmsmoment (otäcka hallucinationer, kroppar som knäcks litet hit och dit på obehagliga sätt etc.). Jag tyckte att den kunde vara värd att se på grund av detta, och för att den dessutom handlar om balett. Älskar filmer som handlar om balett. Det är de enda filmerna jag ser. Äsch skoja.

You DANCE. A dance class.

Black Swan handlar om den unga, lovande dansaren Nina som är medlem i ett prestigefyllt baletttsällskap i New York. Nina blir tilldelad rollen som svanen i kompaniets uppsättning av Svansjön, trots regissörens kritik om att hon saknar förmågan att gestalta huvudrollens mörka sida - den onda, sensuella, svarta svanen. Nina är redan från början en smula nervös av sig (hon bor tillsammans med sin lätt incestiösa mamma och har ett helrosa rum), och börjar påverkas av pressen hon utsätts för. Regissören kommer med allt kraftigare "kritik" och anklagar henne för att vara frigid, och hon börjar frukta att hon kommer att förlora huvudrollen till den mer "frigjorda" och "sensuella" Lily, en ny medlem av baletten (ursäkta alla citationstecken, det var så mycket i den här filmen jag ville sätta citationstecken runt, förklaring kommer nedan). I samma veva börjar Nina vara med om skrämmande saker. Hon förföljs av sin egen onda spegelbild och blir alltmer övertygad om att Lily försöker ta hennes roll.

Filmen är mycket snygg. Balettscenerna är coola, storyn håller hela vägen, manuset är helt okej och skådespelarna är fantastiska. Man har inte tråkigt utan är underhållen till slutet. Ändå går jag ut från bion ganska irriterad. Varför?

För det första är den sköra (gud så jag hatar det ordet), känsliga, osäkra Nina en karaktär som jag är utled på. Eller, det är egentligen inte karaktären som sådan jag är utled på utan de sammanhang där hon alltid plockas fram. En person som Nina är tydligen ett perfekt offer eftersom hennes självdestruktivitet och brist på självkänsla leder till att hon aldrig gör motstånd utan mest flämtar och karvar ytterligare litet i sig själv med en glasskärva från spegeln hon har krossat i rent självhat. Och jag är utled på att (manliga) regissörer använder den sortens karaktärer för att berätta sina historier. Det finns troligtvis människor som liknar Nina, men sluta att typ onanera till hennes elände och sluta att idolisera henne på det sätt som ni gör. Typ "så knäpp - men så VACKER!!1".

90 % av tiden

För det andra - och här kommer vi in på citationstecknen - så är den här filmen full av värderingar och föreställningar om kvinnlig sexualitet som efter en stunds ackumulerande blir rätt svåra att stå ut med. Ninas tränare, regissören Thomas Leroy, går allt längre i sina kränkningar av Nina - han skäller ut henne framför de andra dansarna, trakasserar henne sexuellt och framhåller Lily som ett exempel på vad det är han vill ha hos en dansare; sensualitet, frigjordhet och förmågan att förlora sig i dansen. Detta verkar innebära att man ska släppa till litet mer (och om man ska döma av Lilys beteende: ha utsläppt hår och röka). Jag är medveten om att Leroys värderingar inte behöver vara regissörens (han framställs ju också som väldigt osympatisk), men samtidigt uttrycks så tydliga värderingar, helt oemotsagt i filmen, kring vad som är kvinnlig sensualitet och sexualitet att man börjar undra. När det dessutom förekommer en onaniscen som är helt bisarr (scuse me, vem gör så?) tröttnar man.

Utöver detta upplever jag en brist på dramaturgi - Nina är knäpp redan från början, det blir liksom ingen stegring av spänningen och klimaxet känns inte annorlunda mot resten av filmen.

Allt som allt är filmen underhållande och funkar som thriller/skräckis en stund, men jag saknar en djupare analys av de teman som tas upp. "Vill man ha djupare analys kanske man inte ska se en Hollywoodfilm" sa en bekant till mig, och det kanske stämmer, men då tycker jag att Hollywoodfilmer ska sluta leka med psykologiska förklaringsmodeller och komplexa relationer. Har man sagt A får man säga B liksom.

It's a snow orphan. A snorphan.

Igår såg vi skräckfilmen/psykothrillern Orphan från 2009. Filmen handlar om familjen Coleman som varit med om diverse traumatiska saker, och som bestämmer sig för att adoptera 9-åriga Esther från ett barnhem nearby. Kate (mamman) är en tillfrisknande alkoholist som återhämtar sig efter ett tidigare missfall, och John (pappan) är över huvud taget inte engagerad i familjen eller i något annat heller för den delen (min tolkning, observera dock att det är Peter Sarsgaard från An Education som spelar John och jag vet inte om han har några andra ansiktsuttryck än *typ likgiltig*). Jag förstår inte hur de tog sig igenom hemstudien inför adoptionen över huvud taget. Anywho, de adopterar Esther som är litet udda - hon är lillgammal, klär sig som på 1920-talet, målar fantastiska tavlor och kan spela piano som en virtuos. Så långt är allt väl. Men Esther har dolda sidor som sakta (inte så sakta) börjar krypa fram, och snart inser Kate att de egentligen inte vet någonting om Esther. Hur ska Kate kunna skydda sin familj från inkräktaren när ingen vill tro henne?

So tasteful

Det här är ingen bra film. Dialogen är ansträngd, det är fullt av logiska luckor och karaktärerna är mycket irriterande (John på barnhemmet när han ser snögubben som barnen byggt: "It's a snow orphan. A snorphan.". Katten: "It's funny because they have no parents"). Jag tror att skådespelarna gör det bästa de kan av det taffliga manuset, men de har inte så mycket att jobba med. Man sitter hela tiden och funderar över saker som "Varför skiljer sig inte Kate? Right, hon har inget jobb.", "Varför har de inte pratat igenom adoptionen med Esthers adoptivsyskon?", "Är det verkligen så här en adoption går till?", "Varför tycker John att det är en bra idé att dricka en hel flaska vin när han är ensam hemma med sin femåriga döva dotter och Esther som är potentiellt livsfarlig?", "Varför skiljer sig inte Kate?" och så vidare.

OBS, SPOILER NEDAN. LÄS INTE DETTA OM NI TÄNKER SE FILMEN.

Men det fanns en sak jag gillade, och det var twisten som kom på slutet. Jag säger inte att den var särskilt elegant, och den väger inte upp för att resten av filmen är en katastrof. Men den var oväntad och fick mig att fundera på vad det kunde ha blivit för film om man hade tagit historien på allvar.

Kort sagt så visar det sig att Esther inte alls är 9 år. Hon heter egentligen Leena Klammer och är en 33-årig kvinna som lider av hypopituitarism, en sjukdom som gör att hon inte producerar något tillväxthormon och därför för alltid kommer att se ut som en 9-årig flicka. Något säger mig att hypopituitarism inte alls yttrar sig på det här sättet, men som tankeexperiment fungerar idén. Ögonblicket då man får reda på Esthers hemlighet och samtidigt får se henne ta ut sin tandprotes och blotta sina dåliga tänder är genuint otäck. Jag önskar därför att det fanns fler skräckfilmsregissörer/manusförfattare som vågade göra något allvarligt av liknande idéer. Hur skulle det vara om en galen kvinna som såg ut som om hon var nio år gammal blev adopterad, om det hände i verkligheten? Jag tycker att det är helt okej om grundhypotesen är knasig (det är den ju i skräckfilmer, spöken och sånt finns ju liksom inte) om bara utförandet är realistiskt, och det är det aldrig. Om man fokuserade mindre på att skrämma publiken och mer på att berätta en historia om vad som faktiskt skulle kunna hända om det otäcka och osannolika var sant - då tror jag att det också skulle bli mycket mer skrämmande. När ska Lukas Moodysson börja göra skräckfilm?