Black Swan

Jag kom på att jag inte skrivit något om Black Swan här. Den är ju inte någon renodlad skräckfilm, men är en psykologisk thriller som innehåller en del typiska skräckfilmsmoment (otäcka hallucinationer, kroppar som knäcks litet hit och dit på obehagliga sätt etc.). Jag tyckte att den kunde vara värd att se på grund av detta, och för att den dessutom handlar om balett. Älskar filmer som handlar om balett. Det är de enda filmerna jag ser. Äsch skoja.

You DANCE. A dance class.

Black Swan handlar om den unga, lovande dansaren Nina som är medlem i ett prestigefyllt baletttsällskap i New York. Nina blir tilldelad rollen som svanen i kompaniets uppsättning av Svansjön, trots regissörens kritik om att hon saknar förmågan att gestalta huvudrollens mörka sida - den onda, sensuella, svarta svanen. Nina är redan från början en smula nervös av sig (hon bor tillsammans med sin lätt incestiösa mamma och har ett helrosa rum), och börjar påverkas av pressen hon utsätts för. Regissören kommer med allt kraftigare "kritik" och anklagar henne för att vara frigid, och hon börjar frukta att hon kommer att förlora huvudrollen till den mer "frigjorda" och "sensuella" Lily, en ny medlem av baletten (ursäkta alla citationstecken, det var så mycket i den här filmen jag ville sätta citationstecken runt, förklaring kommer nedan). I samma veva börjar Nina vara med om skrämmande saker. Hon förföljs av sin egen onda spegelbild och blir alltmer övertygad om att Lily försöker ta hennes roll.

Filmen är mycket snygg. Balettscenerna är coola, storyn håller hela vägen, manuset är helt okej och skådespelarna är fantastiska. Man har inte tråkigt utan är underhållen till slutet. Ändå går jag ut från bion ganska irriterad. Varför?

För det första är den sköra (gud så jag hatar det ordet), känsliga, osäkra Nina en karaktär som jag är utled på. Eller, det är egentligen inte karaktären som sådan jag är utled på utan de sammanhang där hon alltid plockas fram. En person som Nina är tydligen ett perfekt offer eftersom hennes självdestruktivitet och brist på självkänsla leder till att hon aldrig gör motstånd utan mest flämtar och karvar ytterligare litet i sig själv med en glasskärva från spegeln hon har krossat i rent självhat. Och jag är utled på att (manliga) regissörer använder den sortens karaktärer för att berätta sina historier. Det finns troligtvis människor som liknar Nina, men sluta att typ onanera till hennes elände och sluta att idolisera henne på det sätt som ni gör. Typ "så knäpp - men så VACKER!!1".

90 % av tiden

För det andra - och här kommer vi in på citationstecknen - så är den här filmen full av värderingar och föreställningar om kvinnlig sexualitet som efter en stunds ackumulerande blir rätt svåra att stå ut med. Ninas tränare, regissören Thomas Leroy, går allt längre i sina kränkningar av Nina - han skäller ut henne framför de andra dansarna, trakasserar henne sexuellt och framhåller Lily som ett exempel på vad det är han vill ha hos en dansare; sensualitet, frigjordhet och förmågan att förlora sig i dansen. Detta verkar innebära att man ska släppa till litet mer (och om man ska döma av Lilys beteende: ha utsläppt hår och röka). Jag är medveten om att Leroys värderingar inte behöver vara regissörens (han framställs ju också som väldigt osympatisk), men samtidigt uttrycks så tydliga värderingar, helt oemotsagt i filmen, kring vad som är kvinnlig sensualitet och sexualitet att man börjar undra. När det dessutom förekommer en onaniscen som är helt bisarr (scuse me, vem gör så?) tröttnar man.

Utöver detta upplever jag en brist på dramaturgi - Nina är knäpp redan från början, det blir liksom ingen stegring av spänningen och klimaxet känns inte annorlunda mot resten av filmen.

Allt som allt är filmen underhållande och funkar som thriller/skräckis en stund, men jag saknar en djupare analys av de teman som tas upp. "Vill man ha djupare analys kanske man inte ska se en Hollywoodfilm" sa en bekant till mig, och det kanske stämmer, men då tycker jag att Hollywoodfilmer ska sluta leka med psykologiska förklaringsmodeller och komplexa relationer. Har man sagt A får man säga B liksom.