Picnic at Hanging Rock

I fredags gick Peter Weirs Picnic at Hanging Rock på svt ("Utflykt i det okända" på svenska, det kanske inte var en så b titel från början men efter diverse prata-med-spöken-program på tv4 plus så tycker jag man får fel associationer). Jag såg filmen för första gången för flera år sedan och blev ganska tagen. Senare har jag läst boken (samma titel) och sett om filmen flera gånger, och även om den inte berör mig på samma sätt längre så är det ändå en atmosfärrik och kuslig film som vågar sig ut på mindre traditionella men mer intressanta marker än de flesta andra skräckfilmer man ser.


En grupp australiska skolflickor ger sig tillsammans med fröknar ut på en utflykt. Året är 1900, det är alla hjärtans dag och utflyktsmålet är Hanging Rock, en sex miljoner år gammal bergsformation på den australiska landsbygden. Väl framme vid Hanging Rock ger sig fyra av flickorna ut på upptäcksfärd på berget, trots varningar från skolans rektor om att "the rock is extremely dangerous". Resten av picknicksällskapet faller i plötslig sömn. När de vaknar är tre av flickorna försvunna, samt lärarinnan som tidigare gav sig av för att hämta tillbaka dem. Den fjärde flickan som följde med på upptäcksfärden har inget minne av vad som fick henne att skrikande lämna sina kamrater bakom sig och rusa tillbaka till de andra. Resten av filmen handlar om sökandet efter de försvunna flickorna. Mysteriet fördjupas, och det gör också karaktärerna, både de saknade flickorna (genom tillbakablickar) och de som blir kvar.


Kärnan i flimen är naturens och tidens mysterier - att vi både rumsligen och på ett extistentiellt plan befinner oss på en plats som har funnits så mycket längre än människan och som vi egentligen vet väldigt litet om. Det är mysticism i allra högsta grad, och det fungerar. Det finns inget tydligt hot i Picnic at Hanging Rock - ingenting utom stenen i sig som är både bakgrund och förövare. Ändå är atmosfären - mycket tack vare det kusliga soundtracket - fylld av fasa, antagligen just för att vi inte vet vad vi är rädda för. Vi får en mängd "ledtrådar" om vad som har skett med flickorna, men ingenting som går att pussla ihop till en begriplig helhet.

Problemet är just detta. Hur fascinerad jag än blir av mysteriet och atmosfären, så kan jag inte undgå att känna mig lurad när filmen är slut. Jag har inte fått tillräckligt med pusselbitar för att skapa mig en egen tolkning, åtminstone inte en som går att uttrycka med ord. Mysticism är en bra (och, tror jag, nödvändig) del av skräckfilmsmediet, men får man för litet substantiellt innehåll att röra sig med så blir slutresultatet faktiskt ganska tomt. Drömmen är en historia som lyckas balansera det okända och mystiska med en faktisk idé om något skrämmande. Picnic at Hanging Rock vågar sig inte ända dit, utan lämnar tittaren i sticket.

Flimen är mycket trogen sin litterära förlaga, så jag anklagar inte Weir för bristen på förklaring. Efter en del efterforskningar har jag lyckats få en hyfsad bild av vad författaren Joan Lindsay hade för tanke om vad som hände med flickorna. Det finns ytterligare ett kapitel av Picnic at Hanging Rock som aldrig publicerades ihop med resten av boken (The Secret of Hanging Rock), där Lindsay ger tydligare antydningar om vad som egentligen hände på Hanging Rock. Jag förstår beslutet att inte inkludera det i romanen, men eftersom jag inte har läst kapitlet utan bara en sammanfattning kan jag inte säga om historien hade blivit bättre eller sämre av det.

I vilket fall som helst rekommenderar jag filmen. Boken är okej men litet segare, utan coolt soundtrack och tillför egentligen ingenting extra.