It's a snow orphan. A snorphan.

Igår såg vi skräckfilmen/psykothrillern Orphan från 2009. Filmen handlar om familjen Coleman som varit med om diverse traumatiska saker, och som bestämmer sig för att adoptera 9-åriga Esther från ett barnhem nearby. Kate (mamman) är en tillfrisknande alkoholist som återhämtar sig efter ett tidigare missfall, och John (pappan) är över huvud taget inte engagerad i familjen eller i något annat heller för den delen (min tolkning, observera dock att det är Peter Sarsgaard från An Education som spelar John och jag vet inte om han har några andra ansiktsuttryck än *typ likgiltig*). Jag förstår inte hur de tog sig igenom hemstudien inför adoptionen över huvud taget. Anywho, de adopterar Esther som är litet udda - hon är lillgammal, klär sig som på 1920-talet, målar fantastiska tavlor och kan spela piano som en virtuos. Så långt är allt väl. Men Esther har dolda sidor som sakta (inte så sakta) börjar krypa fram, och snart inser Kate att de egentligen inte vet någonting om Esther. Hur ska Kate kunna skydda sin familj från inkräktaren när ingen vill tro henne?

So tasteful

Det här är ingen bra film. Dialogen är ansträngd, det är fullt av logiska luckor och karaktärerna är mycket irriterande (John på barnhemmet när han ser snögubben som barnen byggt: "It's a snow orphan. A snorphan.". Katten: "It's funny because they have no parents"). Jag tror att skådespelarna gör det bästa de kan av det taffliga manuset, men de har inte så mycket att jobba med. Man sitter hela tiden och funderar över saker som "Varför skiljer sig inte Kate? Right, hon har inget jobb.", "Varför har de inte pratat igenom adoptionen med Esthers adoptivsyskon?", "Är det verkligen så här en adoption går till?", "Varför tycker John att det är en bra idé att dricka en hel flaska vin när han är ensam hemma med sin femåriga döva dotter och Esther som är potentiellt livsfarlig?", "Varför skiljer sig inte Kate?" och så vidare.

OBS, SPOILER NEDAN. LÄS INTE DETTA OM NI TÄNKER SE FILMEN.

Men det fanns en sak jag gillade, och det var twisten som kom på slutet. Jag säger inte att den var särskilt elegant, och den väger inte upp för att resten av filmen är en katastrof. Men den var oväntad och fick mig att fundera på vad det kunde ha blivit för film om man hade tagit historien på allvar.

Kort sagt så visar det sig att Esther inte alls är 9 år. Hon heter egentligen Leena Klammer och är en 33-årig kvinna som lider av hypopituitarism, en sjukdom som gör att hon inte producerar något tillväxthormon och därför för alltid kommer att se ut som en 9-årig flicka. Något säger mig att hypopituitarism inte alls yttrar sig på det här sättet, men som tankeexperiment fungerar idén. Ögonblicket då man får reda på Esthers hemlighet och samtidigt får se henne ta ut sin tandprotes och blotta sina dåliga tänder är genuint otäck. Jag önskar därför att det fanns fler skräckfilmsregissörer/manusförfattare som vågade göra något allvarligt av liknande idéer. Hur skulle det vara om en galen kvinna som såg ut som om hon var nio år gammal blev adopterad, om det hände i verkligheten? Jag tycker att det är helt okej om grundhypotesen är knasig (det är den ju i skräckfilmer, spöken och sånt finns ju liksom inte) om bara utförandet är realistiskt, och det är det aldrig. Om man fokuserade mindre på att skrämma publiken och mer på att berätta en historia om vad som faktiskt skulle kunna hända om det otäcka och osannolika var sant - då tror jag att det också skulle bli mycket mer skrämmande. När ska Lukas Moodysson börja göra skräckfilm?