What Ever Happened to Baby Jane

Igår såg jag What Ever Happened to Baby Jane?, en klassiker från 1962 som jag hållit i flera gånger inne på Casablanca men aldrig kommit mig för med att hyra tidigare. Jag hade förväntat mig något kusligt och svartvitt, supposedly med en blek och förvriden kvinna i rullstol hållande i en otäck docka. Vet inte varför.



Well, den var svartvit i alla fall.

Kort summering av handlingen: Som barn var Jane Hudson en barnstjärna som uppträdde med sång- och dansnummer under namnet Baby Jane. Hon var bortskämd och elak mot sin storasyster Blanche som stod helt i Janes skugga. (Den kusligaste biten i hela filmen är för övrigt den inledande scenen där Baby Jane med stor inlevelse sjunger "I've Written a Letter to Daddy" ackompanjerad av sin pappa som spelar piano fast det låter som fiol. Sen dansar de vals tillsammans.)

Tidshopp och vi befinner oss många år framåt i tiden. Blanche är en stor filmstjärna vars karriär förstördes av en mystisk bilolycka där hon bröt ryggen och hamnade i rullstol. Hon bor tillsammans med Jane, som har svåra alkoholproblem och fortfarande klär sig som om hon är åtta år gammal. Vi får veta att Janes karriär efter barndomens succé mest bara var skräp, och Blanche har försörjt henne ända sedan de blev vuxna. Jane sköter om Blanche (som av någon anledning är installerad på övervåningen och därför aldrig kan gå ut), men det är tydligt att Jane är instabil, bitter och hatisk. När Blanche börjar tala om att sälja huset och bo för sig själv brister det alltmer för Jane.

När jag ser skräckfilmer från 1960-talet brukar jag inte förvänta mig att de ska vara särskilt otäcka. Man kan diskutera länge om det är en rättvis uppfattning, men min upplevelse är generellt att det som ansågs otäckt då knappast skrämmer folk idag. Vi är helt enkelt vana vid starkare grepp, otäckare historier och över huvud taget ondare ondska. Dock förväntar jag mig ofta åtminstone att det ska vara litet kusligt - "The Innocents" från 1961 är ett bra exempel på en film som lyckas vara ordentligt kuslig, även om den inte är så otäck som skräckfilmer kan vara idag. "What Ever Happened to Baby Jane" kommer dock aldrig ens i närheten av att skrämmas.

För det första används musiken helt hämningslöst för att sätta stämning. Det här är filmen där det aldrig är tyst. Ska vi vara rädda får vi veta det genom ett "ba ba BA" när Blanche lyfter telefonluren. Visserligen är det roligt som ett tidsdokument, men jag tycker inte om att bli skriven på näsan av regissörer, sen kan de komma från vilket decennium de vill.

För det andra: jag blir inte klok på vissa bitar av den här filmen. Det finns sekvenser som jag tycker är så uppenbart komiska att jag har svårt att tänka mig att det inte är intentionen. Då pratar jag inte om Janes återupplivande av barndomens sånger och danser, eller Blanches dramatiska svimningar. De kan ses som överdrivna men är mer ett uttryck för hur filmspråket såg ut på 1960-talet (Bette Davis är för övrigt helt fantastisk som Jane). Det jag tänker på är Edwin Flagg, Janes pianist (and possibly boyfriend). Han är en snobbig och arbetslös kompositör som bor hemma hos sin mamma, och som åker på att kompa Janes galenskaper på piano samtidigt som han försöker tala om för henne att han egentligen är för fin för ett sånt gig. Ett gig som han fick för att hans mamma ringde på Janes annons och låtsades vara hans sekreterare. Det är roligt, right? Med en sådan kraftig comic relief som springer omkring hej vilt och ramlar i trappor och goffar i sig Janes småkakor är det svårt att bli riktigt rädd.

"I am SO over qualified for this"

Nu had jag sett "What Ever Happened to Baby Jane". Den är en kultklassiker så det är roligt att ha sett den. Men jag kan återigen konstatera att Stephen King MÅSTE sluta göra listor över "De tio mest skrämmande filmerna någonsin" och liknande, det blir ju bara pinsamt.

Kära dagbok

Jag saknar min summer of horror. Det vill säga jag saknar att ha ork till att ha några intressen utöver tv-tittande och prata med Katten och katten. Jag minns inte hur det känns att få idéer om nya skräcknoveller eller att sitta i timmar och skriva ett blogginlägg om japanska spökhistorier. Jag har inte sett en skräckfilm på evigheter. Jag är inte deprimerad eller något, jag jobbar bara heltid. Men någon gång ska jag ta mig tillbaka. När jag kan, när det går. När vi får sex timmars arbetsdag.

OBS om ni inte förstod det: detta var alltså vuxenversionen av "Kära dagbok förlåt att jag inte skrivit på så länge slut"

My Summer of Horror

Nu är jag tillbaka efter semestern. Här är litet saker med skräcktema som jag har gjort:

- Blivit krupen på av gigantisk larv
- Gift mig (ja, det är läskigt)
- Blivit utsatt för hatbrott
- Äntligen fattat grejen med True Blood (well, skräck och skräck)
- Haft bladlöss på balkongen
- Dödat en tvestjärt

Det var allt.

Till vänster ser ni mig och Katten

Rachel Rising

Kära blogg, jag har saknat dig. Jag hittade nyligen min allra första dagbok i en flyttkartong (en äkta med lås på). Jag började skriva i den när jag var 5-6 år. En överväldigande majoritet av inläggen börjar med "Kära dagbok, förlåt att jag inte skrivit på så länge". Ibland var det hela inlägget. Eftersom vi inte vill ha någon återupprepning av historien säger jag ingenting mer om min frånvaro.

Det jag skulle skriva nu var att jag just såg att Terry Moore, serietecknaren som gjort Strangers in Paradise, har gett ut första numret av en ny skräckserie: Rachel Rising. Jag har inte läst den, men den handlar tydligen om en tjej som inte kan dö utan hela tiden kommer tillbaka. Mer om serien kan man läsa om i intervjun som comicmonsters.com (tydligen något skräckforum) gjort.

Jag älskade Strangers in Paradise när jag läste den första gången. Jag var runt 20 år och hade börjat upptäcka serier mer och mer. Strangers in Paradise hade allt jag ville ha just då: drama och starka känslor, våldsamma kvinnor som styrde världen samt lesbisk kärlek och sex. Perfect. Jag var helt såld. Tråkigt nog tycker jag inte den har hållit riktigt för omläsning. Jag kommer alltid att älska den sådär som man kan älska sina första kärlekar, men det är av nostalgiskäl och inte för att jag tycker att den är briljant längre. Terry Moore tecknar snyggt (tycker jag, Katten tycker inte) och vet hur man får till en nerv i sina historier, men han är repetiv, litet fånig och låter ofta sina karaktärer handla sådär ologiskt så man bara blir irriterad och går och gör något annat.

Är det då intressant att han har börjat göra skräckserier? Jag vet inte. Som sagt, jag tycker om hans sätt att teckna och bara därför kunde det vara kul att kolla upp Rachel Rising. Men själva idén tycker jag inte låter särskilt intressant. Greppet med att låta protagonisten och det monstret/det skrämmande vara samma person har jag svårt att förstå. Hur kan någon vara läskig om det samtidigt är den person vi ska sympatisera med? Men jag vet ju inte vilket grepp han tar på detta, så jag kan inte säga om det fungerar.

Nu vet ni i alla fall.

Picnic at Hanging Rock

I fredags gick Peter Weirs Picnic at Hanging Rock på svt ("Utflykt i det okända" på svenska, det kanske inte var en så b titel från början men efter diverse prata-med-spöken-program på tv4 plus så tycker jag man får fel associationer). Jag såg filmen för första gången för flera år sedan och blev ganska tagen. Senare har jag läst boken (samma titel) och sett om filmen flera gånger, och även om den inte berör mig på samma sätt längre så är det ändå en atmosfärrik och kuslig film som vågar sig ut på mindre traditionella men mer intressanta marker än de flesta andra skräckfilmer man ser.


En grupp australiska skolflickor ger sig tillsammans med fröknar ut på en utflykt. Året är 1900, det är alla hjärtans dag och utflyktsmålet är Hanging Rock, en sex miljoner år gammal bergsformation på den australiska landsbygden. Väl framme vid Hanging Rock ger sig fyra av flickorna ut på upptäcksfärd på berget, trots varningar från skolans rektor om att "the rock is extremely dangerous". Resten av picknicksällskapet faller i plötslig sömn. När de vaknar är tre av flickorna försvunna, samt lärarinnan som tidigare gav sig av för att hämta tillbaka dem. Den fjärde flickan som följde med på upptäcksfärden har inget minne av vad som fick henne att skrikande lämna sina kamrater bakom sig och rusa tillbaka till de andra. Resten av filmen handlar om sökandet efter de försvunna flickorna. Mysteriet fördjupas, och det gör också karaktärerna, både de saknade flickorna (genom tillbakablickar) och de som blir kvar.


Kärnan i flimen är naturens och tidens mysterier - att vi både rumsligen och på ett extistentiellt plan befinner oss på en plats som har funnits så mycket längre än människan och som vi egentligen vet väldigt litet om. Det är mysticism i allra högsta grad, och det fungerar. Det finns inget tydligt hot i Picnic at Hanging Rock - ingenting utom stenen i sig som är både bakgrund och förövare. Ändå är atmosfären - mycket tack vare det kusliga soundtracket - fylld av fasa, antagligen just för att vi inte vet vad vi är rädda för. Vi får en mängd "ledtrådar" om vad som har skett med flickorna, men ingenting som går att pussla ihop till en begriplig helhet.

Problemet är just detta. Hur fascinerad jag än blir av mysteriet och atmosfären, så kan jag inte undgå att känna mig lurad när filmen är slut. Jag har inte fått tillräckligt med pusselbitar för att skapa mig en egen tolkning, åtminstone inte en som går att uttrycka med ord. Mysticism är en bra (och, tror jag, nödvändig) del av skräckfilmsmediet, men får man för litet substantiellt innehåll att röra sig med så blir slutresultatet faktiskt ganska tomt. Drömmen är en historia som lyckas balansera det okända och mystiska med en faktisk idé om något skrämmande. Picnic at Hanging Rock vågar sig inte ända dit, utan lämnar tittaren i sticket.

Flimen är mycket trogen sin litterära förlaga, så jag anklagar inte Weir för bristen på förklaring. Efter en del efterforskningar har jag lyckats få en hyfsad bild av vad författaren Joan Lindsay hade för tanke om vad som hände med flickorna. Det finns ytterligare ett kapitel av Picnic at Hanging Rock som aldrig publicerades ihop med resten av boken (The Secret of Hanging Rock), där Lindsay ger tydligare antydningar om vad som egentligen hände på Hanging Rock. Jag förstår beslutet att inte inkludera det i romanen, men eftersom jag inte har läst kapitlet utan bara en sammanfattning kan jag inte säga om historien hade blivit bättre eller sämre av det.

I vilket fall som helst rekommenderar jag filmen. Boken är okej men litet segare, utan coolt soundtrack och tillför egentligen ingenting extra.

Black Swan

Jag kom på att jag inte skrivit något om Black Swan här. Den är ju inte någon renodlad skräckfilm, men är en psykologisk thriller som innehåller en del typiska skräckfilmsmoment (otäcka hallucinationer, kroppar som knäcks litet hit och dit på obehagliga sätt etc.). Jag tyckte att den kunde vara värd att se på grund av detta, och för att den dessutom handlar om balett. Älskar filmer som handlar om balett. Det är de enda filmerna jag ser. Äsch skoja.

You DANCE. A dance class.

Black Swan handlar om den unga, lovande dansaren Nina som är medlem i ett prestigefyllt baletttsällskap i New York. Nina blir tilldelad rollen som svanen i kompaniets uppsättning av Svansjön, trots regissörens kritik om att hon saknar förmågan att gestalta huvudrollens mörka sida - den onda, sensuella, svarta svanen. Nina är redan från början en smula nervös av sig (hon bor tillsammans med sin lätt incestiösa mamma och har ett helrosa rum), och börjar påverkas av pressen hon utsätts för. Regissören kommer med allt kraftigare "kritik" och anklagar henne för att vara frigid, och hon börjar frukta att hon kommer att förlora huvudrollen till den mer "frigjorda" och "sensuella" Lily, en ny medlem av baletten (ursäkta alla citationstecken, det var så mycket i den här filmen jag ville sätta citationstecken runt, förklaring kommer nedan). I samma veva börjar Nina vara med om skrämmande saker. Hon förföljs av sin egen onda spegelbild och blir alltmer övertygad om att Lily försöker ta hennes roll.

Filmen är mycket snygg. Balettscenerna är coola, storyn håller hela vägen, manuset är helt okej och skådespelarna är fantastiska. Man har inte tråkigt utan är underhållen till slutet. Ändå går jag ut från bion ganska irriterad. Varför?

För det första är den sköra (gud så jag hatar det ordet), känsliga, osäkra Nina en karaktär som jag är utled på. Eller, det är egentligen inte karaktären som sådan jag är utled på utan de sammanhang där hon alltid plockas fram. En person som Nina är tydligen ett perfekt offer eftersom hennes självdestruktivitet och brist på självkänsla leder till att hon aldrig gör motstånd utan mest flämtar och karvar ytterligare litet i sig själv med en glasskärva från spegeln hon har krossat i rent självhat. Och jag är utled på att (manliga) regissörer använder den sortens karaktärer för att berätta sina historier. Det finns troligtvis människor som liknar Nina, men sluta att typ onanera till hennes elände och sluta att idolisera henne på det sätt som ni gör. Typ "så knäpp - men så VACKER!!1".

90 % av tiden

För det andra - och här kommer vi in på citationstecknen - så är den här filmen full av värderingar och föreställningar om kvinnlig sexualitet som efter en stunds ackumulerande blir rätt svåra att stå ut med. Ninas tränare, regissören Thomas Leroy, går allt längre i sina kränkningar av Nina - han skäller ut henne framför de andra dansarna, trakasserar henne sexuellt och framhåller Lily som ett exempel på vad det är han vill ha hos en dansare; sensualitet, frigjordhet och förmågan att förlora sig i dansen. Detta verkar innebära att man ska släppa till litet mer (och om man ska döma av Lilys beteende: ha utsläppt hår och röka). Jag är medveten om att Leroys värderingar inte behöver vara regissörens (han framställs ju också som väldigt osympatisk), men samtidigt uttrycks så tydliga värderingar, helt oemotsagt i filmen, kring vad som är kvinnlig sensualitet och sexualitet att man börjar undra. När det dessutom förekommer en onaniscen som är helt bisarr (scuse me, vem gör så?) tröttnar man.

Utöver detta upplever jag en brist på dramaturgi - Nina är knäpp redan från början, det blir liksom ingen stegring av spänningen och klimaxet känns inte annorlunda mot resten av filmen.

Allt som allt är filmen underhållande och funkar som thriller/skräckis en stund, men jag saknar en djupare analys av de teman som tas upp. "Vill man ha djupare analys kanske man inte ska se en Hollywoodfilm" sa en bekant till mig, och det kanske stämmer, men då tycker jag att Hollywoodfilmer ska sluta leka med psykologiska förklaringsmodeller och komplexa relationer. Har man sagt A får man säga B liksom.

It's a snow orphan. A snorphan.

Igår såg vi skräckfilmen/psykothrillern Orphan från 2009. Filmen handlar om familjen Coleman som varit med om diverse traumatiska saker, och som bestämmer sig för att adoptera 9-åriga Esther från ett barnhem nearby. Kate (mamman) är en tillfrisknande alkoholist som återhämtar sig efter ett tidigare missfall, och John (pappan) är över huvud taget inte engagerad i familjen eller i något annat heller för den delen (min tolkning, observera dock att det är Peter Sarsgaard från An Education som spelar John och jag vet inte om han har några andra ansiktsuttryck än *typ likgiltig*). Jag förstår inte hur de tog sig igenom hemstudien inför adoptionen över huvud taget. Anywho, de adopterar Esther som är litet udda - hon är lillgammal, klär sig som på 1920-talet, målar fantastiska tavlor och kan spela piano som en virtuos. Så långt är allt väl. Men Esther har dolda sidor som sakta (inte så sakta) börjar krypa fram, och snart inser Kate att de egentligen inte vet någonting om Esther. Hur ska Kate kunna skydda sin familj från inkräktaren när ingen vill tro henne?

So tasteful

Det här är ingen bra film. Dialogen är ansträngd, det är fullt av logiska luckor och karaktärerna är mycket irriterande (John på barnhemmet när han ser snögubben som barnen byggt: "It's a snow orphan. A snorphan.". Katten: "It's funny because they have no parents"). Jag tror att skådespelarna gör det bästa de kan av det taffliga manuset, men de har inte så mycket att jobba med. Man sitter hela tiden och funderar över saker som "Varför skiljer sig inte Kate? Right, hon har inget jobb.", "Varför har de inte pratat igenom adoptionen med Esthers adoptivsyskon?", "Är det verkligen så här en adoption går till?", "Varför tycker John att det är en bra idé att dricka en hel flaska vin när han är ensam hemma med sin femåriga döva dotter och Esther som är potentiellt livsfarlig?", "Varför skiljer sig inte Kate?" och så vidare.

OBS, SPOILER NEDAN. LÄS INTE DETTA OM NI TÄNKER SE FILMEN.

Men det fanns en sak jag gillade, och det var twisten som kom på slutet. Jag säger inte att den var särskilt elegant, och den väger inte upp för att resten av filmen är en katastrof. Men den var oväntad och fick mig att fundera på vad det kunde ha blivit för film om man hade tagit historien på allvar.

Kort sagt så visar det sig att Esther inte alls är 9 år. Hon heter egentligen Leena Klammer och är en 33-årig kvinna som lider av hypopituitarism, en sjukdom som gör att hon inte producerar något tillväxthormon och därför för alltid kommer att se ut som en 9-årig flicka. Något säger mig att hypopituitarism inte alls yttrar sig på det här sättet, men som tankeexperiment fungerar idén. Ögonblicket då man får reda på Esthers hemlighet och samtidigt får se henne ta ut sin tandprotes och blotta sina dåliga tänder är genuint otäck. Jag önskar därför att det fanns fler skräckfilmsregissörer/manusförfattare som vågade göra något allvarligt av liknande idéer. Hur skulle det vara om en galen kvinna som såg ut som om hon var nio år gammal blev adopterad, om det hände i verkligheten? Jag tycker att det är helt okej om grundhypotesen är knasig (det är den ju i skräckfilmer, spöken och sånt finns ju liksom inte) om bara utförandet är realistiskt, och det är det aldrig. Om man fokuserade mindre på att skrämma publiken och mer på att berätta en historia om vad som faktiskt skulle kunna hända om det otäcka och osannolika var sant - då tror jag att det också skulle bli mycket mer skrämmande. När ska Lukas Moodysson börja göra skräckfilm?

Om Ghost Story

Nej Helena, detta håller jag inte med om. Eller alltså, Straub fick ju onekligen Bram Stoker Award för bästa roman ("A Dark Matter" som jag inte har läst), men att Ghost Story skulle vara något av det mest välskrivna och blodisande man kan finna bland skräckromaner är jag inte alls med på. Jag har hållit på med Ghost Story i ett par månader nu (ganska liten pocketbok) och jag är ännu inte klar. Funderar på att bara skumma slutet. Jag vill egentligen läsa hela böckerna innan jag recenserar dem, men okej:

Ghost Story handlar om fyra äldre män i en amerikansk småstad. De är nära vänner och bildar tillsammans ett sällskap som de kallar the Chowder Society. De har under många år träffats regelbundet för att berätta historier för varandra, historier som alltid börjar med "The worst thing that ever happened to me was...". Vi förstår redan i början av boken att historierna främst är till för att förjaga minnet av den hemlighet som männen delar, en hemlighet som nu är på väg upp till ytan. När boken börjar är det ett år sedan den femte medlemmen i the Chowder Society dog under mystiska omständigheter, och bit för bit börjar det förflutna att komma ikapp de resterande fyra. Ett förflutet som drabbar hela staden de bor i.

Jag kan inte säga vad det är jag tycker är så dåligt med den här boken, främst för att jag inte förstår vad det är som så många andra tycker är bra. Stephen King har kallat Ghost Story för "one of the finest horror novels of the late 20th century", och jag kan förstå varför han gillar den eftersom Straubs stil påminner mycket om Kings egna böcker. Det är den amerikanska småstaden, det är lastbilar och hamburgerhak och knäppgökar och män som har ett underligt distanserat förhållande till sina fruar. Men varför så många andra faller för den är beyond me.

King är ingen direkt favorit hos mig, men jag tycker att han ändå har något eget. Ett flyt i dialogen, en del roliga idéer, och framför allt får han sina historier att kännas levande. I Ghost Story ser jag bara det som ofta stör mig hos King: sega, utdragna stycken, en syn på kvinnor som en egen sorts varelser som män inte kan känna någon direkt gemenskap med, och en föreställning om att man bara behöver säga att något är läskigt så är det det. Eva Galli skrämmer mig inte det allra minsta, oavsett vad hon kallas.

Jag vill inte spoila någon, så jag kan inte säga så mycket mer. Men jag tror det är själva idén om shapeshifters som är the deal breaker för mig. Jag tycker helt enkelt inte att det är otäckt. Det känns inte nytt för mig, det känns inte spännande. Det är som vampyrer och varulvar - man kan inte föreställa sig en värld av otäcka saker bakom fenomenet, för fenomenet är allt som finns. En vampyr suger blod och är tusen år gammal - men det är också allt. Om Ghost Story är en av de bästa skräckromanerna under det sena 1900-talet så tycker jag att det säger något om hur svårt det är att skriva en bra skräckroman.

Det är inte läskigt bara för att det är konstigt

Book swap

Idag ska det för en gångs skull inte handla särskilt mycket om skräck. Såhär är det: jag och Katten har gjort ett book swap, det vill säga valt ut varsin bok som vi gillar och gett den andra i uppdrag att läsa. Jag blev klar med min FÖRST (inte för att det är viktigt) och tyckte det kunde vara roligt att skriva om denna erfarenhet. Det var nämligen en stor utmaning eftersom boken Katten valde åt mig kan räknas till genren high fantasy (för er som inte orkar klicka på länkar: genren high fantasy är litet förenklat den typen av fantasy som utspelar sig i en påhittad värld, tänk Sagan om ringen).

High fantasy är min go to-hatgenre. Den är som killar med en viss sorts skor, de liksom bara sitter där mitt emot en på tunnelbanan och plötsligt upptäcker man att man sitter och fnyser för sig själv. Jag kan vara på sf-bokhandeln för att kolla in om det kommit ett nytt Ito-album eller nåt, och så går jag förbi en Eddingsbok och bara "woman please". Varför? Jo, för att high fantasy i allmänhet är så himla KORKAD.



Det finns inget mindre fantasifullt än high fantasy. Där sitter folk och tänker att de ska uppfinna nya världar med nya religioner och magi och drakar och whatever, och hur ser de världarna ut? Precis som den vanliga världen. Maktstrukturerna är alltid desamma och miljön är alltid typ medeltida. Kvinnorna är förtryckta och får inte göra this or that, möjligtvis kan de vara drottningar "med en vilja av stål" eller något, men alltid i den gamla vanliga skitvärlden där de riskerar att bli bortgifta eller våldtagna eller något annat. Det är som om författarna bara inte kan föreställa sig en annan värld, med annorlunda sociala regelsystem. Det gör mig så arg för det är så himla DUMT liksom. Så banalt och andefattigt och korkat. Jag står inte ut med korkade böcker.

Katten har en viss svaghet för vissa böcker inom high fantasy-genren, och det har jag haft svårt att förlika mig med. Jag har inte kunnat fatta hur någon som är så intelligent och klarsynt och rolig kan uppskatta den typen av böcker. Nu när jag har läst "The Curse of Chalion" förstår jag litet bättre.

Jag ska inte skriva långt om "The Curse of Chalion". Den är på många sätt en typisk bok inom sin genre; hjälten Cazaril ska rädda kungariket och det är litet magi och demoner hit och dit och kvinnorna är smarta och starka ("Men åååh jag vill inte rida i den dumma damsadeln jag vill rida fort som männen!") men snygga och underordnade. Ändå kan jag förstå hur man kan vilja vistas i den världen är stund. Det är en spännande historia med intressanta element, framför allt det som handlar om det politiska styret och religionen. Katten har försäkrat mig om att det är en av de mindre idiotiska böckerna inom genren och det är kanske därför jag står ut med den. Jag hade till och med roligt när jag läste den. Men min kritik kvarstår. Fast kanske litet mer nyanserad.

Ung rebell

Som belöning för att jag utmanade min eget sociala regelsystem ("Men åååh jag vill inte läsa fåniga fantasyböcker jag vill läsa bra saker som folk med omdöme!") har katten gett sig på "The House Next Door" som jag skrev om för ett tag sen. Det innebär att jag just nu ofta får sms ungefär vid lunchdags när Katten är på jobbet med innehåll i stil med "hahaha Walter spiller sås på sin kavaj och efter att förgäves ha letat efter Colquitt får han till slut be Claire Swanson torka av den. Man ba dude, jag vet någon annan som kan torka av din kavaj".

Ps. Av Kaia har jag lärt mig att det finns en mängd subgenrer inom fantasy, precis som inom skräck. Det var ju tur att jag läste det för annars hade det här inlägget kunnat bli väldigt generaliserande.

Ps2. Alltså jag vet att Eddings inte är en kvinna, jag tycker bara att det är roligt att säga "woman please".