Appropos Sixten, Selma lilla... appropos...

"I'm like five years old and I cook my own meals"

Eller mera appropå förra inlägget så kom jag på att jag ju läste detta när jag satt och letade bilder igår. För er som inte orkar klicka på länkar (jag orkar aldrig) så planerar Dreamworks tydligen ytterligare en uppföljare till The Ring (den amerikanska dårå) vars arbetsnamn är "The Ring 3D" (var får de allt ifrån?). Och som om detta inte vore nog så tillkännagav det japanska filmbolaget Kadokawa Pictures att en av deras nya filmer är "Sadako 3D". Enligt Koji Suzuki, författare till romanserien som Ring-filmerna bygger på, ingår det en scen där Sadako krälar ut ur TV-rutan.

Jag har inte särskilt starka känslor över detta, men jag kommer naturligtvis att se åtminstone Sadako 3D och sedan önska att jag inte sett den när jag inte vågar gå på toaletten ensam (badrummet är på något sätt den farligaste platsen, jag inbillar mig alltid att Sadako står bakom duschdraperiet och att jag kommer se henne i spegeln när jag borstar tänderna. Too much water play and the monster will come). Det var länge sedan jag såg Ring-uppföljarna, och de var naturligtvis inte i närheten av originalet, men jag minns dem ändå som helt okej. Det är klart att det hade varit bättre att inte ha några utan lämna historien delvis outforskad och låta den första filmen vara precis så fulländad som den var. Men om man bortser från detta så gjorde det inte direkt ont att se uppföljarna.

När det gäller den amerikanska versionen så tyckte jag inte ens om den första filmen. Om man nu är snäll och struntar i att det är ledsamt att man gör en ny version av en film som redan är så bra (fast hade det inte blivit någon amerikansk version hade jag troligtvis aldrig ens fått kännedom om den japanska, så jaja), så var det ändå inte en särskilt bra film. Det var flera år sedan jag såg den också, men jag kommer ihåg den som alldeles för fullproppad med förklaringar och backstories till sådant som borde vara upp till tittaren att fylla i själv. Jag tyckte också att sonen var obehaglig på fel sätt, typ "men jag dör du är pinsam"-sättet snarare än "oh my god so creepy"-sättet. Inte alls som väluppfostrade och välklädda lilla Yoichi. Och så kunde jag inte förlåta dem för att Samara visade ansiktet i filmen, en av de finaste grejerna med Sadako var ju att hon aldrig gjorde det (förutom läskiga ögat). Vad var min poäng? Jo just det, tvåan var tusen gånger värre. Jag har förträngt det mesta utom de dataanimerade hjortarna som anföll Rachels bil. Kan ni fatta att det var Hideo Nakata som regisserade den? Åt han fel dos hostmedicin tror ni? Slutsats: Inte så sugen på amerikanska uppföljare. Även om de är 3D.

Sju, åtta, nio....SCREEEEEEE

Jag tänkte att om jag skriver när jag egentligen borde sova och dessutom är jättejättekissnödig så kan det inte bli så mycket prestationsångest för ingen kan ju förvänta sig att man ska göra särskilt bra ifrån sig under sådana förhållanden.

Igår var Katten borta på kvällen och jag tänkte gå och lägga mig sådär himla tidigt för att ta igen litet ackumulerad sömnbrist. Vad som hände i stället var att jag vid sådär kvart i nio på kvällen tänkte: "Jag ska bara slösurfa i fem minuter sen gå och lägga mig". Och så funderade jag på vad jag skulle slösurfa på för jag hade redan läst alla blogginlägg. Och så kom jag på att jag, Katten och vår kompis Wickerman kollade på The Ring (japanska versionen från 1998) i helgen. Det är den bästa skräckfilmen jag vet. Hell, det är den bästa filmen jag vet. Anyway, jag kom på att jag borde wika den för det har jag faktiskt aldrig gjort. Så då gjorde jag det, och lärde mig en massa om japanska traditionella folksagor och spökhistorier. Resultatet blev förstås att jag inte vågade gå och lägga mig förrän Katten kom hem vid elva. Folk sa att jag skulle börja dricka kaffe när jag började jobba och de hade rätt.

I alla fall, detta är vad jag lärde mig av mitt kvällsliga äventyr på Wikipedia:

Karaktären Sadako Yamamura är baserad inte bara på en utan på TVÅ traditionella japanska sägner: historien om Okiku och de nio tallrikarna ("Banchō Sarayashiki") och historien om Oiwa och Tamiya Iemon ("Yotsuya Kaidan").

Banchō Sarayashiki handlar om tjänarinnan Okiku som arbetade för en samuraj som ville att hon skulle bli hans älskarinna. När hon vägrade lurade han i henne att hon hade tappat bort en av familjens vackra och dyra tallrikar. I vanliga fall skulle ett sådant brott innebära döden för en tjänare, men Samurajen lovade att Okiku skulle slippa detta om hon gav med sig och hade sex med honom. Hon vägrade igen, och då dödade han henne genom att kasta henne i en brunn. Okiku kom dock tillbaka som en hämndlysten ande och plågade samurajen genom att varje natt räkna till nio och sedan ge ifrån sig ett fasansfullt skrik när hon kom till den tionde saknade tallriken. Jag gillar verkligen den här historien (som finns i flera olika versioner vilket ni kan läsa på Wikipedia) den är precis som The Ring; så enkel och ändå så otäck.

Jag gör inget försök att återberätta Historien om Oiwa, den är alldeles för krånglig. Men jag kan i alla fall säga att Oiwa precis som Okiku är en woman scorned som (av en eller annan anledning) får ansiktet sönderfrätt av syra efter att ha lurats att använda en förgiftad ansiktskräm. Efter sin död hemsöker hon sin svekfulle man. Hon avbildas med ett öga som hänger längre ner än det andra och ofta som delvis flintskallig som en konsekvens av giftet. En känd scen i skådespelet byggt på historien är när Oiwa sitter framför en spegel och kammar sitt hår som faller av till följd av syran (jag anar att Hideo Nakata inspirerats av detta när han gjort scenen i den berömda Ring-videon där Shizuko sitter framför spegeln och kammar sitt hår. Även om håret inte faller av).

Har man sett The Ring så vet man vilka element som tagits från vilken karaktär. Sadako kastas i en brunn precis som Okiku, medan hennes utseende till stor del bygger på Oiwa.

Jag tänkte bara att detta kunde vara intressant om man gillar The Ring eller japansk skräck i allmänhet. Jag skulle ha tyckt att det var det. Tror inte att mitt utforskande av japanska spöksägner slutar här om man säger.

Ps. Min första julklapp till Katten var ett par örhängen som föreställde Sadako. Jag hade gjort dem själv i cernitlera. Varför gör jag inte sådana saker längre?