Jag tänkte att om jag skriver när jag egentligen borde sova och dessutom är jättejättekissnödig så kan det inte bli så mycket prestationsångest för ingen kan ju förvänta sig att man ska göra särskilt bra ifrån sig under sådana förhållanden.
Igår var Katten borta på kvällen och jag tänkte gå och lägga mig sådär himla tidigt för att ta igen litet ackumulerad sömnbrist. Vad som hände i stället var att jag vid sådär kvart i nio på kvällen tänkte: "Jag ska bara slösurfa i fem minuter sen gå och lägga mig". Och så funderade jag på vad jag skulle slösurfa på för jag hade redan läst alla blogginlägg. Och så kom jag på att jag, Katten och vår kompis Wickerman kollade på The Ring (japanska versionen från 1998) i helgen. Det är den bästa skräckfilmen jag vet. Hell, det är den bästa filmen jag vet. Anyway, jag kom på att jag borde wika den för det har jag faktiskt aldrig gjort. Så då gjorde jag det, och lärde mig en massa om japanska traditionella folksagor och spökhistorier. Resultatet blev förstås att jag inte vågade gå och lägga mig förrän Katten kom hem vid elva. Folk sa att jag skulle börja dricka kaffe när jag började jobba och de hade rätt.
I alla fall, detta är vad jag lärde mig av mitt kvällsliga äventyr på Wikipedia:
Karaktären Sadako Yamamura är baserad inte bara på en utan på TVÅ traditionella japanska sägner: historien om Okiku och de nio tallrikarna ("Banchō Sarayashiki") och historien om Oiwa och Tamiya Iemon ("Yotsuya Kaidan").
Banchō Sarayashiki handlar om tjänarinnan Okiku som arbetade för en samuraj som ville att hon skulle bli hans älskarinna. När hon vägrade lurade han i henne att hon hade tappat bort en av familjens vackra och dyra tallrikar. I vanliga fall skulle ett sådant brott innebära döden för en tjänare, men Samurajen lovade att Okiku skulle slippa detta om hon gav med sig och hade sex med honom. Hon vägrade igen, och då dödade han henne genom att kasta henne i en brunn. Okiku kom dock tillbaka som en hämndlysten ande och plågade samurajen genom att varje natt räkna till nio och sedan ge ifrån sig ett fasansfullt skrik när hon kom till den tionde saknade tallriken. Jag gillar verkligen den här historien (som finns i flera olika versioner vilket ni kan läsa på Wikipedia) den är precis som The Ring; så enkel och ändå så otäck.
Jag gör inget försök att återberätta Historien om Oiwa, den är alldeles för krånglig. Men jag kan i alla fall säga att Oiwa precis som Okiku är en woman scorned som (av en eller annan anledning) får ansiktet sönderfrätt av syra efter att ha lurats att använda en förgiftad ansiktskräm. Efter sin död hemsöker hon sin svekfulle man. Hon avbildas med ett öga som hänger längre ner än det andra och ofta som delvis flintskallig som en konsekvens av giftet. En känd scen i skådespelet byggt på historien är när Oiwa sitter framför en spegel och kammar sitt hår som faller av till följd av syran (jag anar att Hideo Nakata inspirerats av detta när han gjort scenen i den berömda Ring-videon där Shizuko sitter framför spegeln och kammar sitt hår. Även om håret inte faller av).
Har man sett The Ring så vet man vilka element som tagits från vilken karaktär. Sadako kastas i en brunn precis som Okiku, medan hennes utseende till stor del bygger på Oiwa.
Jag tänkte bara att detta kunde vara intressant om man gillar The Ring eller japansk skräck i allmänhet. Jag skulle ha tyckt att det var det. Tror inte att mitt utforskande av japanska spöksägner slutar här om man säger.
Ps. Min första julklapp till Katten var ett par örhängen som föreställde Sadako. Jag hade gjort dem själv i cernitlera. Varför gör jag inte sådana saker längre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar