The Fifth Child

Jag kom på en bok som jag nog aldrig hört nämnas i skräcksammanhang är Doris Lessings "The Fifth Child" (observera dock att min erfarenhet av "skräcksammanhang" är en bekant som gillar skräck samt Slasherpools omdömen om skräckfilmer på baksidan av dvd:er). Jag kan själv inte riktigt avgöra om man ska kalla den skräck eller inte, men den är otäck på mer än ett sätt och väldigt bra.

I centrum står Harriet och David, ett lyckligt par som träffas i början av boken och snart inser att de delar ideal och drömmar om framtiden. De vill ha ett stort hus fyllt av barn, släkt och vänner - och kärlek naturligtvis. Deras beslut att köpa ett hus som är alldeles för stort och dyrt för dem och att snabbt skaffa flera barn trots begränsade tillgångar ifrågasätts av omgivningen, men alla ger med sig så småningom när Harriet och David med familj verkligen får det lyckliga och ombonade familjeliv som de drömde om.

Men så föds Ben, deras femte barn. Ben är inte som de andra barnen, och ju äldre han blir desto tydligare blir det att han aldrig kommer att bli som dem. Något främmande och hotfullt har tagit sig in i familjen.

Det finns mycket jag tycker om i den här boken. Jag gillar att Lessing lyckas måla en bild av familjen som både är kvävande och lockande. Jag gillar att texten ställer svåra frågor om vad kärlek och moral är och vad de kräver av oss. Men mest gillar jag att boken är himla spännande och att den är både en kritik av och en hyllning till kärnfamiljen - det är åtminstone så jag uppfattar den. Typ "Kolla vad mysigt vi kunde ha det - om allt bara inte gick åt HELVETE!!!!!!".

Och appropå förra inlägget så kan man verkligen tala om greppet att använda "den andra" för att göra en historia otäck. Ben är både fysiskt och mentalt annorlunda, vilket understryks. Det är ett trick som ofta funkar - men är det ett bra sätt att göra skräck på? Behöver vi nya sätt? Ojoj detta måste vi fortsätta prata om.

Ben ser alltså inte ut så här, jag tyckte bara det var en fin bild. Och så tyckte jag mycket om Edith Nesbit när jag var liten, hon skrev väldigt bra spökhistorier.

Läsa och skriva typ

It's uncanny

Jag har förtvivlat letat efter temat i det här inlägget för att kunna sätta rubrik. Det finns inget. Tyvärr tyvärr.

Jag har fortfarande inte läst ut Ghost Story. Jag är litet rädd att den som läser bloggen får intrycket av att jag aldrig läser ut några böcker, och det vore ju hemskt orättvist eftersom det nästan inte är sant. Jag läste faktiskt ut en bok i påskas! Men det var inte en skräckbok så det angår ingen.

Anyway, Ghost Story är fortfarande så seg och jag har läst nästan halva. Katten undrar varför jag fortsätter att läsa, "du vet att man inte måste läsa ut böcker man tycker är tråkiga va?" (bör läsas med lätt nasal besserwisserton). Jag har litet halvhjärtat försökt att analysera det där med varför jag har så svårt att lägga ner böcker som jag inte gillar, och min teori är att det delvis har att göra med någon form av föråldrat bildningsideal. Typ "Jag kanske inte gillar den här boken men jag LÄR mig ändå något av den". Jag tänker mig liksom att hjärnan är som ett stort men tomt bibliotek, och alla böcker man läser ställs in i biblioteket och står där för alltid, så ju mer man läser desto fullare blir ens bibliotek och desto mer lärd blir man. Tyvärr stämmer ju inte detta eftersom jag glömmer det mesta jag läser, även det jag tycker om.

Sen handlar det bara om mitt tvångssyndrom, förstås.

Mina tankar är mycket inne på läsande och skrivande just nu. Det har blivit sommar och då vaknar alltid skrivarlusten igen. Just nu håller jag på med en historia om en flicka som haltar. Jag har upptäckt att många av mina karaktärer har något kroppsligt attribut som sticker ut, till exempel ben som släpar efter eller för långa armar. Jag tror det handlar om uncanny valley - för att något ska vara otäckt måste det vara tillräckligt likt och tillräckligt olikt en vanlig människa för att vi ska bli rädda. Det är litet tråkigt att jag är så förutsägbar, men samtidigt är jag inte ensam om att använda sådana teman och knep. All skräck handlar väl egentligen om "den andra", det främmande, som ändå är så bekant att vi nästan kan förstå det.

Dark Places, Peter Straub och litet annat

Min vardag är litet sådär just nu att jag antingen måste distrahera mig genom att oh I don't know blogga om folk som blir nedknuffade i brunnar och annat folk som gör filmer om det, eller inte gå upp ur sängen. Blogga har fördelen att man kan bli världsberömd på det. Ergo.

Jag upptäckte att Helena från Bokhora är tillbaka på egen blogg. Det passar mig utmärkt. Skräcklitteraturen koncentrerad och inte lika stor fara att fastna för evigt i bokrecensionsläsande eftersom det inte blir lika många blogginlägg på en person som på flera. Särskilt när man inte har läst arkiven. Jag känner inte Helena och vi tycker inte lika om allt (jag skulle till exempel aldrig bjuda ur mitt påskägg), men jag har fått flera bra tips från hennes blogg och jag tycker det är väldigt roligt när jag hittar bloggar som skriver specifikt om skräck, särskilt när det är brudar som skriver dem. Fler tips om sådana mottages tacksamt.

En annan sak jag har funderat på (appropå det här med andra människor som skriver om skräck) är hur olika det är vad man tycker är läskigt. Somliga tycker till exempel att Peter Straubs "Ghost Story" är det otäckaste de någonsin läst (fast man skulle kunna argumentera att somliga verkar sätta det epitetet på det mesta de läser), medan somliga som just har börjat läsa den mest tycker att den är seg. Och jag hittade någon recension av japanska "The Ring" häromdagen där skribenten skrev att det var en okej film men inget som höll en vaken av skräck hela natten precis, vilket är väldigt lustigt för det är precis vad den gjorde med mig första gången jag såg den. Jag har aldrig varit vaken en hel natt på grund av en skräckfilm varken förr eller senare, så det var en ganska stor händelse i mitt liv.

I vilket fall som helst så är det intressant att det är så individuellt. Egentligen kanske inte konstigare än att vissa gillar chokladpudding medan andra prompt ska ha citronfromage på sin födelsedag, men ändå - litet konstigare kanske. Rädslan ska ju vara en så "basal känsla", liksom "våra instinkter från den tiden när vi levde i grottor och slogs med björnar" (be mig inte om källor på citaten, jag citerar ett koncept okej?). Borde vi inte vara rädda för ungefär samma saker allihop? Och var kommer rädslan för det långa håret som brukar figurera i japanska skräckfilmer ifrån, brukade vi slåss med långhåriga björnar? Jag behöver en evolutionspsykolog som sidekick.