Dark Places, Peter Straub och litet annat

Min vardag är litet sådär just nu att jag antingen måste distrahera mig genom att oh I don't know blogga om folk som blir nedknuffade i brunnar och annat folk som gör filmer om det, eller inte gå upp ur sängen. Blogga har fördelen att man kan bli världsberömd på det. Ergo.

Jag upptäckte att Helena från Bokhora är tillbaka på egen blogg. Det passar mig utmärkt. Skräcklitteraturen koncentrerad och inte lika stor fara att fastna för evigt i bokrecensionsläsande eftersom det inte blir lika många blogginlägg på en person som på flera. Särskilt när man inte har läst arkiven. Jag känner inte Helena och vi tycker inte lika om allt (jag skulle till exempel aldrig bjuda ur mitt påskägg), men jag har fått flera bra tips från hennes blogg och jag tycker det är väldigt roligt när jag hittar bloggar som skriver specifikt om skräck, särskilt när det är brudar som skriver dem. Fler tips om sådana mottages tacksamt.

En annan sak jag har funderat på (appropå det här med andra människor som skriver om skräck) är hur olika det är vad man tycker är läskigt. Somliga tycker till exempel att Peter Straubs "Ghost Story" är det otäckaste de någonsin läst (fast man skulle kunna argumentera att somliga verkar sätta det epitetet på det mesta de läser), medan somliga som just har börjat läsa den mest tycker att den är seg. Och jag hittade någon recension av japanska "The Ring" häromdagen där skribenten skrev att det var en okej film men inget som höll en vaken av skräck hela natten precis, vilket är väldigt lustigt för det är precis vad den gjorde med mig första gången jag såg den. Jag har aldrig varit vaken en hel natt på grund av en skräckfilm varken förr eller senare, så det var en ganska stor händelse i mitt liv.

I vilket fall som helst så är det intressant att det är så individuellt. Egentligen kanske inte konstigare än att vissa gillar chokladpudding medan andra prompt ska ha citronfromage på sin födelsedag, men ändå - litet konstigare kanske. Rädslan ska ju vara en så "basal känsla", liksom "våra instinkter från den tiden när vi levde i grottor och slogs med björnar" (be mig inte om källor på citaten, jag citerar ett koncept okej?). Borde vi inte vara rädda för ungefär samma saker allihop? Och var kommer rädslan för det långa håret som brukar figurera i japanska skräckfilmer ifrån, brukade vi slåss med långhåriga björnar? Jag behöver en evolutionspsykolog som sidekick.