The Fifth Child

Jag kom på en bok som jag nog aldrig hört nämnas i skräcksammanhang är Doris Lessings "The Fifth Child" (observera dock att min erfarenhet av "skräcksammanhang" är en bekant som gillar skräck samt Slasherpools omdömen om skräckfilmer på baksidan av dvd:er). Jag kan själv inte riktigt avgöra om man ska kalla den skräck eller inte, men den är otäck på mer än ett sätt och väldigt bra.

I centrum står Harriet och David, ett lyckligt par som träffas i början av boken och snart inser att de delar ideal och drömmar om framtiden. De vill ha ett stort hus fyllt av barn, släkt och vänner - och kärlek naturligtvis. Deras beslut att köpa ett hus som är alldeles för stort och dyrt för dem och att snabbt skaffa flera barn trots begränsade tillgångar ifrågasätts av omgivningen, men alla ger med sig så småningom när Harriet och David med familj verkligen får det lyckliga och ombonade familjeliv som de drömde om.

Men så föds Ben, deras femte barn. Ben är inte som de andra barnen, och ju äldre han blir desto tydligare blir det att han aldrig kommer att bli som dem. Något främmande och hotfullt har tagit sig in i familjen.

Det finns mycket jag tycker om i den här boken. Jag gillar att Lessing lyckas måla en bild av familjen som både är kvävande och lockande. Jag gillar att texten ställer svåra frågor om vad kärlek och moral är och vad de kräver av oss. Men mest gillar jag att boken är himla spännande och att den är både en kritik av och en hyllning till kärnfamiljen - det är åtminstone så jag uppfattar den. Typ "Kolla vad mysigt vi kunde ha det - om allt bara inte gick åt HELVETE!!!!!!".

Och appropå förra inlägget så kan man verkligen tala om greppet att använda "den andra" för att göra en historia otäck. Ben är både fysiskt och mentalt annorlunda, vilket understryks. Det är ett trick som ofta funkar - men är det ett bra sätt att göra skräck på? Behöver vi nya sätt? Ojoj detta måste vi fortsätta prata om.

Ben ser alltså inte ut så här, jag tyckte bara det var en fin bild. Och så tyckte jag mycket om Edith Nesbit när jag var liten, hon skrev väldigt bra spökhistorier.