"The White People and Other Weird Stories" av Arthur Machen

 Ursäkta bildkvaliten men azzå det är inte mycket att se

Jag har kämpat mig igenom den här boken under de senaste semesterveckorna. Jag säger kämpat, inte för att boken är dålig utan av andra anledningar. För det första är det en novellsamling. Jag har alltid svårt att ta mig igenom novellsamlingar - det är något utmattande med att behöva börja om med nya karaktärer och handlingar sådär var 20:e sida.

Men det fanns en annan anledning till att jag efter ett tag började se på den här boken som min alldeles egen antagonist som jag pliktskyldigt bar med mig i väskan men inte orkade läsa mer än ett par sidor i taget ur. Jag kommer komma in på det strax.

Titelnovellen är - i stort sett - skriven i första person av en flicka som så länge hon kan minnas har kunnat se saker och varelser som ingen annan tycks se. Dem som hon kallar "the white people" är bara exempel på fenomen som hon möter när hon färdas allt längre in i en värld som både lockar och skrämmer henne. Machen var walesare, och hans berättelser kretsar mycket kring engelsk/walesisk mytologi och folktro. Han var övertygad kristen, men fascinerad av hedendom och det ockulta som han också utforskar i sina noveller. Jag tycker att berättelserna är svåra att beskriva; Machen plockar hej vilt från religion, folksagor, häxkonst och vetenskap och skapar en märklig blandning där den sanna verkligheten bara anas. Jag kan se hur han har influerat till exempel Lovecraft, men jag tycker att Machen är klart skickligare på att hantera "det onämnbara", det som (supposedly) är för fasansfullt för att kunna beskriva. Det är fantastiskt vad en begränsad användning av adjektiv kan göra för en text. Okej viktigt tillägg: M.R. James om Lovecrafts avhandling om övernaturlig skräck i litteraturen:

"Den [tidskriften The Recluse] innehåller en avhandling på nästan 40 sidor i dubbla spalter om övernaturlig skräck i litteraturen av en viss H.P. Lovecraft, vars stil är av det mest anstötliga slag. Han använder ordet kosmiskt ungefär 24 gånger."

Men tillbaka till Machen. Vad som gör novellsamlingen trög att ta sig igenom är det faktum att Machen har ett fåtal idéer/teman som fascinerar honom. Det är dessa idéer som han bearbetar på olika sätt i sina noveller. Han vänder och vrider och testar och knådar sina teman, och jag sympatiserar helhjärtat med honom, jag är likadan själv. Det är ju delvis därför man skriver - det är något speciellt man vill förstå eller skildra, och man tycker aldrig att man riktigt lyckas, så därför gör man ett nytt försök, och ett nytt, och ett nytt. Men för läsaren blir det onekligen litet enformigt med olika varianter av samma sak. Machen skriver om vetenskapsmän som går över gränsen till det okända ("The Great God Pan", "The Inmost Light", "Novel of the Black Seal"), hedendom och naturreligion ("The White People", "The Great God Pan", "A Fragment of Life") och "småfolket" (vättar, älvor, vad du vill) ("The Red Hand", "Out of the Earth"). Det gör han väldigt bra. Väldigt många gånger.

Sums it up pretty well

Lovecraft ansåg att "The White People" var den näst bästa skräckhistoria som någonsin skrivits (den bästa var "The Willows" av Algernon Blackwood - jag kommenterar inte namnet - nej vänta, jag måste kommentera namnet - Algernon! Blackwood!). Själv är jag mer förtjust i Machens "The Great God Pan", som JAG faktiskt tycker är en av de bästa skräcknovellerna jag har läst (alla världsberömda manliga skräckförfattare som läser detta får gärna lägga märke till hur jag begränsar mina uttalanden till att gälla min egen erfarenhet). Den ingår dock inte i den här samlingen.

Machen var en intelligent och skicklig skribent och författare som har haft stor betydelse för efterkommande skräckförfattare. Men mitt tips är att läsa en eller två noveller. Läs "The Great God Pan", och kanske "The White People" och "The Inmost Light". Sen kan ni tänka "Jaja something satyr nameless terror etc" och gå och göra något annat.

Dark Matter

Jag har läst Dark Matter av Michelle Paver. Den kom ut i september i år, men jag tror att vi redan har established att jag inte är tjejen som hänger med i det senaste. Jag ska låna säsong 1 av Mad Men av min mamma i helgen, det tycker jag ska bli roligt.

Dark Matter utspelar sig 1937 och handlar om Jack, en fattig ung man utan vänner eller familj. Han längtar desperat efter förändring, och när han får chans att följa med på en forskningsexpedition till Arktis verkar det vara en väg ut ur hans hopplösa situation. Men när Jack och hans två reskamrater väl är på plats i Arktis börjar han känna ett krypande obehag. Solen står allt lägre, och snart kommer den att försvinna helt för att inte återkomma på fyra månader. Och det finns någon som vandrar i mörkret - Jack har sett en främmande man i lägret, trots att det rimligen inte borde finnas någon mer än dem på mils avstånd.

En efter en tvingas Jacks kamrater av olika anledningar att lämna lägret. Till sist är Jack ensam kvar, med uppgiften att hålla expeditionen igång tills de andra kommer tillbaka. Men kylan och mörkret tränger sig på, och något annat - håller Jack på att tappa förståndet, eller finns det verkligen något i mörkret, något som vill honom illa?

Berättelsen består av tre olika teman. För det första handlar den om klass. Jack är från arbetarklassen men har fått chans att studera fysik under några år. Männen som han åker med kommer alla från det övre samhällsskiktet (ursäkta stenåldersbegreppet, men det är mycket "Buck up, old chap!" och "Good show, good show!" så "det övre samhällsskiktet" kändes helt rätt). Paver visar på hur vår klassbakgrund bidrar till att forma vårt sätt att se på världen. Jack blir retad av kamraterna för att han ser allt i svart, men från Jacks perspektiv har det aldrig funnits anledning att se det på något annat sätt. Jag tycker dock att analysen är för grund. Naturligtvis behöver man inte begära av en spökhistoria att den ska komma med djuplodande klassanalys, men som jag har sagt förut: jag tycker att om man ska göra något så ska man göra det ordentligt. Jag tror fan i mig att frånvaron av klassanalys är bättre än en klassanalys på gymnasienivå.

För det andra är det en kärlekshistoria. Jag ska inte avslöja för mycket, men jag tycker den delen är det finaste i berättelsen och att den anknyter fint till klassaspekten - Jack dras till någon som ser möjligheter till ett annat liv för honom, som visar på en väg ut ur hopplösheten. Det är vackert skrivet, och jag blir berörd.

Först det tredje är det naturligtvis en spökhistoria. Den är skriven för att skrämmas. Det otäcka består inte bara av det övernaturliga, utan av isoleringen som Jack upplever, och av det totala mörkret, tanken på en värld utan ljus. Det märks att Paver har gjort sin research ordenligt, och det ger boken en solid grund att stå på. Det är inte trovärdigheten som brister, utan något annat: jag blir helt enkelt inte särskilt rädd.

Och det är naturligtvis problemet. Jag VILL bli rädd, jag har begränsat läsandet till kvällstid bara för den sakens skull (jag kan inte begära ens av den bäste skräckförfattare att hon ska kunna skrämma mig när jag sitter på pendeltåget). Men det saknas helt enkelt en dimension i skildringen av hemsökelsen. Det är för simpelt med ett spöke som går igen för att folk varit dumma mot honom. Problemet är ungefär samma som i svensk politik för tillfället: det finns ingen vision, bara sakfrågor. Jag tycker om skräckförfattare som målar upp egna, skrämmande världar, där spöken eller vad det nu rör sig om bara är ett uttryck för något större, mer hisnande. Paver håller sig mer till att diskutera vårdbidraget, och det intresserar mig helt enkelt inte särskilt mycket.

Insidious

Katten övertygade mig och Wickerman om att det vore intressant att se Insidious från 2010. Hon hade hört på Internet att regissören använde klassiska skräckfilmsgrepp (typ saker hoppar fram och säger BU!!!!) på ett väldigt medvetet sätt, samt snodde en massa från andra skräckfilmer. Och att filmen spårade ur i slutet. Nu när jag skriver det så verkar ju inte det som rimliga anledningar att vilja se en film, men det lät vettigt just då.

Den vanliga lyckliga familjen med vacker fru, framgångsrik man och tre välartade barn flyttar till nytt (enormt) hus. Det knakar visserligen litet i äktenskapet så där som det plägar göra när maken tycker att föräldraskap = kasta upp babyn i luften nån gång om dagen och kalla sönerna för "buddy" när man råkar stöta på varandra i hallen, men på det stora hela happy family happy family.

Ok done fathering, now where do I put it

De riktiga problemen börjar när den äldsta pojken Dalton faller från en stege och får ett skrubbsår i pannan. Morgonen därpå går han inte att väcka. Enligt läkarna ligger han i koma, och de har ingen aning om varför. Föräldrarna (aka modern) sköter om Dalton hemma. Efter några månaders koma börjar Daltons mamma Renai vara med om underliga saker. En otäck röst dyker upp i babymonitorn och hon ser hotfulla skuggor vid Daltons säng. Renai sätter händelserna i samband med huset och övertygar maken (Josh) om att de måste flytta. I det nya huset fortsätter dock hemsökelserna, och de tycks vara knutna till Dalton. Vilka är varelserna som förföljer Dalton och vad är de ute efter?

Varför han har prismor i ögonen förtäljs inte i filmen

Omslaget till "Insidious" signalerar vanlig amerikansk B-skräckis, och på många sätt är det precis vad den är. Standardupplägget med en vit, välbärgad medelklassfamilj som hotas av det okända utmanar eller utmanas inte. Inte heller är själva hemsökelsen originell på något sätt. Manusförfattaren tyckte kanske att greppet med en hemsökt person i stället för ett hemsökt hus var GREJEN men jag tycker inte det skiljer sig nämnvärt från saker som har gjorts tidigare.

Det stämmer dock som Katten hade hört att filmen tar en oväntad vändning någonstans i mitten, och slutresultatet blir trots allt något annat och något mer än en vanlig B-skräckis. Den skuggvärld som James Wan och Leigh Whannell presenterar påminner i sina bästa stunder om såväl Pans Labyrint som Twin Peaks, och är bitvis riktigt otäck. Dessutom dyker det upp ett par spökjägare som är roliga på ett sätt som nästan liknar tidiga Vänner-avsnitt - en typ av comic relief som faktiskt funkar. Över huvud taget är delar av filmen mer galna, lekfulla och - faktiskt - därför bättre än your Average American Horror Movie. Jag säger inte att man kan kalla Insidious för en bra film, men delar av den visar att med en mindre konventionell grundidé och ett ännu mer utvecklat uttryck hade detta kunnat bli något eget.