Ursäkta bildkvaliten men azzå det är inte mycket att se
Jag har kämpat mig igenom den här boken under de senaste semesterveckorna. Jag säger kämpat, inte för att boken är dålig utan av andra anledningar. För det första är det en novellsamling. Jag har alltid svårt att ta mig igenom novellsamlingar - det är något utmattande med att behöva börja om med nya karaktärer och handlingar sådär var 20:e sida.
Men det fanns en annan anledning till att jag efter ett tag började se på den här boken som min alldeles egen antagonist som jag pliktskyldigt bar med mig i väskan men inte orkade läsa mer än ett par sidor i taget ur. Jag kommer komma in på det strax.
Titelnovellen är - i stort sett - skriven i första person av en flicka som så länge hon kan minnas har kunnat se saker och varelser som ingen annan tycks se. Dem som hon kallar "the white people" är bara exempel på fenomen som hon möter när hon färdas allt längre in i en värld som både lockar och skrämmer henne. Machen var walesare, och hans berättelser kretsar mycket kring engelsk/walesisk mytologi och folktro. Han var övertygad kristen, men fascinerad av hedendom och det ockulta som han också utforskar i sina noveller. Jag tycker att berättelserna är svåra att beskriva; Machen plockar hej vilt från religion, folksagor, häxkonst och vetenskap och skapar en märklig blandning där den sanna verkligheten bara anas. Jag kan se hur han har influerat till exempel Lovecraft, men jag tycker att Machen är klart skickligare på att hantera "det onämnbara", det som (supposedly) är för fasansfullt för att kunna beskriva. Det är fantastiskt vad en begränsad användning av adjektiv kan göra för en text. Okej viktigt tillägg: M.R. James om Lovecrafts avhandling om övernaturlig skräck i litteraturen:
"Den [tidskriften The Recluse] innehåller en avhandling på nästan 40 sidor i dubbla spalter om övernaturlig skräck i litteraturen av en viss H.P. Lovecraft, vars stil är av det mest anstötliga slag. Han använder ordet kosmiskt ungefär 24 gånger."
Men tillbaka till Machen. Vad som gör novellsamlingen trög att ta sig igenom är det faktum att Machen har ett fåtal idéer/teman som fascinerar honom. Det är dessa idéer som han bearbetar på olika sätt i sina noveller. Han vänder och vrider och testar och knådar sina teman, och jag sympatiserar helhjärtat med honom, jag är likadan själv. Det är ju delvis därför man skriver - det är något speciellt man vill förstå eller skildra, och man tycker aldrig att man riktigt lyckas, så därför gör man ett nytt försök, och ett nytt, och ett nytt. Men för läsaren blir det onekligen litet enformigt med olika varianter av samma sak. Machen skriver om vetenskapsmän som går över gränsen till det okända ("The Great God Pan", "The Inmost Light", "Novel of the Black Seal"), hedendom och naturreligion ("The White People", "The Great God Pan", "A Fragment of Life") och "småfolket" (vättar, älvor, vad du vill) ("The Red Hand", "Out of the Earth"). Det gör han väldigt bra. Väldigt många gånger.
Sums it up pretty well
Lovecraft ansåg att "The White People" var den näst bästa skräckhistoria som någonsin skrivits (den bästa var "The Willows" av Algernon Blackwood - jag kommenterar inte namnet - nej vänta, jag måste kommentera namnet - Algernon! Blackwood!). Själv är jag mer förtjust i Machens "The Great God Pan", som JAG faktiskt tycker är en av de bästa skräcknovellerna jag har läst (alla världsberömda manliga skräckförfattare som läser detta får gärna lägga märke till hur jag begränsar mina uttalanden till att gälla min egen erfarenhet). Den ingår dock inte i den här samlingen.
Machen var en intelligent och skicklig skribent och författare som har haft stor betydelse för efterkommande skräckförfattare. Men mitt tips är att läsa en eller två noveller. Läs "The Great God Pan", och kanske "The White People" och "The Inmost Light". Sen kan ni tänka "Jaja something satyr nameless terror etc" och gå och göra något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar