En lövhög

Azzå jag bara undrar. Är det någon som faktiskt har läst hela House of Leaves? Jag började men kom inte längre än att de tappade bort barnen i den där korridorsvärlden, sen ba näe. Och jag veeet att den är experimentellt skriven och det är så nyskapande och spännande etc etc MEN ALLTSÅ. Nu ska vi prata allvar. Vi ska prata om REDIGERING. Varför är förläggare så rädda för att faktiskt redigera ordentligt? Om det är grejer i en bok som inte behövs, TA BORT DET. Om det är stycken som är långtråkiga, TA BORT DEM. Vad är det Stephen King säger, 10 % av första utkastet ska bort (nu vågar jag inte tänka på hur långa utkast HAN skriver för då blir det sådär svindlande typ var tar universum slut och så måste jag lägga mig en stund igen). Jag tycker 10 % är för litet, de flesta utkast skulle nog må bra av att skära ner en sådär 50 %, men så skrev ju inte jag Children of the Corn så vad vet jag (jag är allvarlig nu, jag älskar Children of the Corn). Om inte författaren fattar det själv så borde förläggaren/redaktören göra det.

Kanske är det inte litteraturen. Kanske är det jag som har en attention span på ungefär 30 sekunder. Men jag tycker det här är ett problem. För skräcklitteratur och litteratur i stort. Om man skriver långt ska det vara för att man har något att säga som inte går att säga på färre sidor. Och särskilt inom skräck. Skräck bygger på spänning. Vet ni vad som inte är spännande? Detaljer som är helt irrelevanta för handlingen!

Det FINNS författare som kan skriva långt om ingenting utan att det blir tråkigt. Här är till exempel en snubbe som jag tycker kan det. Men alltså, sådana författare är väldigt få, och de är antagligen inte du. Så börja strrrrryk.

Nu har jag inte pratat alls om genusaspekten i House of Leaves. Men tro inte ett ögonblick att jag inte tycker att författaren har ett väldigt irriterande och stereotypt sätt att beskriva män och kvinnor. Förläggaren ba "Neej du lilla gubben, det här var ju inte så lyckat, det här får du allt ta och skriva om." Nej vänta, så var det ju inte. Det var ju så att förläggaren ba "Men det här är ju strålande, du är ju ett geni!!!!!##" och gav ut boken. Och nu ligger den och möglar i min bokhylla, totalt utklassad av Lord Peter. Så kan det gå.

För att citera Dean: "WHY???!!!!??"

Nej, om man skulle ta och sluta grina och skriva litet i bloggen i stället. Nog för att det bara var ett halvår sen, men man ska ju inte vara snål.

Jag ville bara berätta att när jag gick på mellanstadiet så skulle min klass vara med och sätta upp nån slags föreställning med skräcktema. Det var en blandning av korta teaterpjäser, sång och dans, och om vi ville fick vi komma med egna bidrag. OMFG!!!!11123 tänkte mitt elvaåriga jag och satte igång att skriva en skräckpjäs ihop med mina kompisar. Den hette "Pensionatet" eller nåt i den stilen (jag läste mycket engelska barnböcker om flickskolor och det brittiska imperiet på den tiden) och handlade om ett pensionat. Det är det mest substantiella jag kommer ihåg. Sen var det nåt med två spökbarn som flöt runt bland pensionatsgästerna och pep "mammaaaa", och en (supposedly) otäck moder som gled omkring med bloddroppar målade i ansiktet. Jag spelade ett spöke så klart.

Nu kan man ju tycka att det här är inte intressant för någon annan än för mig, och det kan man nog ha rätt i. Men jag undrar i alla fall vad det är hos mig som alltid har njutit så mycket av att (försöka) skrämmas. Det här är bara ett av tusen exempel på saker jag gjorde för att jag tyckte det var så himla härligt att sätta skräck i andra. Jag var inte ett sadistiskt barn på något sätt, snarare överempatiskt, och jag skulle aldrig i livet ha grillat myror med förstoringsglas eller annat i den stilen som jag har hört att mina jämnåriga sysslade med. Men att skrämmas genom att berätta spökhistorier var typ det bästa jag visste. Jag älskade att bli skrämd själv också, men inte bara.

Varför gillar jag skräck? Varför gillar någon skräck över huvud taget? Kan man ju undra. Och i nästa veckas blogginlägg ska jag ge er svaren. Nej, jag bara skojade. I nästa vecka ska jag skriva färdigt min uppsats där jag svarar på HELT andra frågor. Hehehe. Nej, nu skojade jag igen. Jag skulle aldrig skriva hehehe på riktigt.