Nej, om man skulle ta och sluta grina och skriva litet i bloggen i stället. Nog för att det bara var ett halvår sen, men man ska ju inte vara snål.
Jag ville bara berätta att när jag gick på mellanstadiet så skulle min klass vara med och sätta upp nån slags föreställning med skräcktema. Det var en blandning av korta teaterpjäser, sång och dans, och om vi ville fick vi komma med egna bidrag. OMFG!!!!11123 tänkte mitt elvaåriga jag och satte igång att skriva en skräckpjäs ihop med mina kompisar. Den hette "Pensionatet" eller nåt i den stilen (jag läste mycket engelska barnböcker om flickskolor och det brittiska imperiet på den tiden) och handlade om ett pensionat. Det är det mest substantiella jag kommer ihåg. Sen var det nåt med två spökbarn som flöt runt bland pensionatsgästerna och pep "mammaaaa", och en (supposedly) otäck moder som gled omkring med bloddroppar målade i ansiktet. Jag spelade ett spöke så klart.
Nu kan man ju tycka att det här är inte intressant för någon annan än för mig, och det kan man nog ha rätt i. Men jag undrar i alla fall vad det är hos mig som alltid har njutit så mycket av att (försöka) skrämmas. Det här är bara ett av tusen exempel på saker jag gjorde för att jag tyckte det var så himla härligt att sätta skräck i andra. Jag var inte ett sadistiskt barn på något sätt, snarare överempatiskt, och jag skulle aldrig i livet ha grillat myror med förstoringsglas eller annat i den stilen som jag har hört att mina jämnåriga sysslade med. Men att skrämmas genom att berätta spökhistorier var typ det bästa jag visste. Jag älskade att bli skrämd själv också, men inte bara.
Varför gillar jag skräck? Varför gillar någon skräck över huvud taget? Kan man ju undra. Och i nästa veckas blogginlägg ska jag ge er svaren. Nej, jag bara skojade. I nästa vecka ska jag skriva färdigt min uppsats där jag svarar på HELT andra frågor. Hehehe. Nej, nu skojade jag igen. Jag skulle aldrig skriva hehehe på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar