Den vanliga lyckliga familjen med vacker fru, framgångsrik man och tre välartade barn flyttar till nytt (enormt) hus. Det knakar visserligen litet i äktenskapet så där som det plägar göra när maken tycker att föräldraskap = kasta upp babyn i luften nån gång om dagen och kalla sönerna för "buddy" när man råkar stöta på varandra i hallen, men på det stora hela happy family happy family.
Ok done fathering, now where do I put it
De riktiga problemen börjar när den äldsta pojken Dalton faller från en stege och får ett skrubbsår i pannan. Morgonen därpå går han inte att väcka. Enligt läkarna ligger han i koma, och de har ingen aning om varför. Föräldrarna (aka modern) sköter om Dalton hemma. Efter några månaders koma börjar Daltons mamma Renai vara med om underliga saker. En otäck röst dyker upp i babymonitorn och hon ser hotfulla skuggor vid Daltons säng. Renai sätter händelserna i samband med huset och övertygar maken (Josh) om att de måste flytta. I det nya huset fortsätter dock hemsökelserna, och de tycks vara knutna till Dalton. Vilka är varelserna som förföljer Dalton och vad är de ute efter?
Varför han har prismor i ögonen förtäljs inte i filmen
Omslaget till "Insidious" signalerar vanlig amerikansk B-skräckis, och på många sätt är det precis vad den är. Standardupplägget med en vit, välbärgad medelklassfamilj som hotas av det okända utmanar eller utmanas inte. Inte heller är själva hemsökelsen originell på något sätt. Manusförfattaren tyckte kanske att greppet med en hemsökt person i stället för ett hemsökt hus var GREJEN men jag tycker inte det skiljer sig nämnvärt från saker som har gjorts tidigare.Det stämmer dock som Katten hade hört att filmen tar en oväntad vändning någonstans i mitten, och slutresultatet blir trots allt något annat och något mer än en vanlig B-skräckis. Den skuggvärld som James Wan och Leigh Whannell presenterar påminner i sina bästa stunder om såväl Pans Labyrint som Twin Peaks, och är bitvis riktigt otäck. Dessutom dyker det upp ett par spökjägare som är roliga på ett sätt som nästan liknar tidiga Vänner-avsnitt - en typ av comic relief som faktiskt funkar. Över huvud taget är delar av filmen mer galna, lekfulla och - faktiskt - därför bättre än your Average American Horror Movie. Jag säger inte att man kan kalla Insidious för en bra film, men delar av den visar att med en mindre konventionell grundidé och ett ännu mer utvecklat uttryck hade detta kunnat bli något eget.
Jamen eller hur, det var en film med potential liksom. Vi kanske borde ha koll på dessa filmskapare (obs jag tänker inte se Saw).
SvaraRaderaKan vi prata lite om den helt uppenbara och kanske lite onödiga "nu-trodde-du-allt-var-bra-igen-men-det-ÄR-DET-INTE" minitwisten i slutet bara. Alltså jag vet att det är standard operating procedure i en skräckfilm att ha ett "ba ba BA"- slut där man preciiis innan ridån går ner inser att HERREGUD JAG TRODDE DET HEMSKA VAR ÖVER MEN DET ÄR DET INTE NU KOMMER JAG LIKSOM VARA RÄDD HELA VÄGEN HEM OCH DRÖMMA MARDRÖMMAR etc
Men är det verkligen nödvändigt. Alltså okej när man kom på det greppet var det säkert skithäftigt och alla ba "whoa, mindblowing" men alltså nu VEEEET man ju när man ser en skräckfilm att slutet förmodligen kommer vara hemskt. Att göra ett fejklyckligt slut och sen i sista sekunden ba "MEN SEN DOOOOG ALLA" räknas inte som en twist mer. Man sitter inte i det lyckliga och andas ut, man sitter inte ens och undrar vad som kommer gå fel. Man VET vad som kommer hända och sitter bara och väntar in det. Ändå kan filmskaparna liksom aldrig hålla fingrarna borta från den där twisten.
Tänk om det var så i alla andra filmer liksom, att i alla deckare var det standard operating procedure att avslöja vem mördaren var, sen fick han fängelse, sen visade det sig att ba ba BA, det var detektivens partner all along! I VARJE FILM. Och sen skulle filmskaparna vara skiiitnöjda och ba "you never saw that coming! Oscars plz"
Jag tänkte på samma grej igår, liksom "hur skulle det vara med en skräckfilm med lyckligt slut? Skulle man gå därifrån besviken för att det inte fanns något att vara rädd för längre?". Nu måste jag undersöka om det över huvud taget finns några skräckfilmer med lyckligt slut och hur det i så fall fungerade. Sen antar jag att det beror litet på hur man definierar lyckligt slut. I "What Ever Happened to Baby Jane" fick dom ju tex fast Jane till slut fast alla andra dog liksom. Utom Edwin. Kanske är det det som är det lyckliga i det slutet. Anyhow, du förstår vad jag menar.
SvaraRaderaMan tycker att det borde kunna vara så att i en bra skräckfilm så litar filmmakarna tillräckligt på publikens förmåga att kunna extrapolera utifrån vad de just sett, även om just det spöket besegrades av spökjägarna. Typ om det finns en sån där otäck sak så finns det säkert andra saker som är minst lika otäcka som vi nu kan vara rädda för, utan att vi behöver ett sånt där förutsägbart slut. En riktigt RIKTIGT bra skräckfilmsmakare gläntar på dörren till en värld vi inte har sett förut, och som skrämmer oss. Det är själva den världen som ska vara otäck, inte just monstret.
det är ju inte ens att slutet behöver vara lyckligt. Bara att det är så himla GJORT att man typ besegrar spöket, alla pustar ut och äter glass, allt ser fint ut - och sen plötsligt VISAR DET SIG ATT SPÖKET KOMMER TILLBAKA OMG eller typ DET VAR INTE SPÖKET SOM VAR ELAKT DET VAR EXORCISTEN eller OMG MEN GLASSEN ÄR OCKSÅ HEMSÖKT eller whatever. När man tänker efter är det ganska få filmer vi sett som faktiskt skulle bli sämre av att bara skita i det där sista skrämmet. Insidious t ex skulle ju inte ha blivit lidande av att man strök det sista strypmordet.
SvaraRaderaTyp Baby Jane hade ett lite olyckligt slut men det var väl lugnt, hela filmen var ju på väg dit på nåt sätt. Det var inte som att poliserna kom och fångade Jane i en fjärilshåv och Blanche skaffade sig en fin enplansvilla, men sen i sista scenen kommer Edwin och knackar på med en hammare i handen, FADE TO BLACK
Det enda snygga såna slutet jag kommer på är Ring, och då är det också så himla mycket smartare gjort. Det är ju en hyfsad bit kvar av filmen när dom har klättrat upp ur brunnen så dom tar tid på sig att komma fram till slutet. Och sen får man tänka så mycket själv och sista scenen är så kuslig fast man inte ser röken av ett spöke.
Problemet är att nu tror alla filmskapare att dom kan göra samma sak och att allt man inte skriker rakt ut räknas som att låta publiken tänka själv. Ba NEJ, det är inte vidare subtle att zooma in på typ en flaska gift i förgrunden när nån sitter och äter middag. Det är faktiskt precis lika unsubtle som att bara ha en scen där nån häller gift i maten. NEJ jag är inte rädd för spöket i filmen för att jag tror att det är verkliga händelser jag ser och att spöket JUST NU är verksamt i världen; att spöket blir besegrat i filmen leder inte till att jag slutar vara rädd därför att jag tror att det nu har upphört att existera i verkligheten; att spöket kommer tillbaka för ett extranummer precis innan eftertexterna kommer inte att göra mig mer orolig att det ska sitta i min soffa när jag kommer hem.
Vi såg ju den där med det irriterande barnet från Silent Hill och Reneé Zellweger. Den slutar ju typ bra? Ungen dör och Reneé sitter dyblöt och flåsande på en pir. Nu var ju inte det en så bra film men det var ju knappast slutets fel.