What Ever Happened to Baby Jane

Igår såg jag What Ever Happened to Baby Jane?, en klassiker från 1962 som jag hållit i flera gånger inne på Casablanca men aldrig kommit mig för med att hyra tidigare. Jag hade förväntat mig något kusligt och svartvitt, supposedly med en blek och förvriden kvinna i rullstol hållande i en otäck docka. Vet inte varför.



Well, den var svartvit i alla fall.

Kort summering av handlingen: Som barn var Jane Hudson en barnstjärna som uppträdde med sång- och dansnummer under namnet Baby Jane. Hon var bortskämd och elak mot sin storasyster Blanche som stod helt i Janes skugga. (Den kusligaste biten i hela filmen är för övrigt den inledande scenen där Baby Jane med stor inlevelse sjunger "I've Written a Letter to Daddy" ackompanjerad av sin pappa som spelar piano fast det låter som fiol. Sen dansar de vals tillsammans.)

Tidshopp och vi befinner oss många år framåt i tiden. Blanche är en stor filmstjärna vars karriär förstördes av en mystisk bilolycka där hon bröt ryggen och hamnade i rullstol. Hon bor tillsammans med Jane, som har svåra alkoholproblem och fortfarande klär sig som om hon är åtta år gammal. Vi får veta att Janes karriär efter barndomens succé mest bara var skräp, och Blanche har försörjt henne ända sedan de blev vuxna. Jane sköter om Blanche (som av någon anledning är installerad på övervåningen och därför aldrig kan gå ut), men det är tydligt att Jane är instabil, bitter och hatisk. När Blanche börjar tala om att sälja huset och bo för sig själv brister det alltmer för Jane.

När jag ser skräckfilmer från 1960-talet brukar jag inte förvänta mig att de ska vara särskilt otäcka. Man kan diskutera länge om det är en rättvis uppfattning, men min upplevelse är generellt att det som ansågs otäckt då knappast skrämmer folk idag. Vi är helt enkelt vana vid starkare grepp, otäckare historier och över huvud taget ondare ondska. Dock förväntar jag mig ofta åtminstone att det ska vara litet kusligt - "The Innocents" från 1961 är ett bra exempel på en film som lyckas vara ordentligt kuslig, även om den inte är så otäck som skräckfilmer kan vara idag. "What Ever Happened to Baby Jane" kommer dock aldrig ens i närheten av att skrämmas.

För det första används musiken helt hämningslöst för att sätta stämning. Det här är filmen där det aldrig är tyst. Ska vi vara rädda får vi veta det genom ett "ba ba BA" när Blanche lyfter telefonluren. Visserligen är det roligt som ett tidsdokument, men jag tycker inte om att bli skriven på näsan av regissörer, sen kan de komma från vilket decennium de vill.

För det andra: jag blir inte klok på vissa bitar av den här filmen. Det finns sekvenser som jag tycker är så uppenbart komiska att jag har svårt att tänka mig att det inte är intentionen. Då pratar jag inte om Janes återupplivande av barndomens sånger och danser, eller Blanches dramatiska svimningar. De kan ses som överdrivna men är mer ett uttryck för hur filmspråket såg ut på 1960-talet (Bette Davis är för övrigt helt fantastisk som Jane). Det jag tänker på är Edwin Flagg, Janes pianist (and possibly boyfriend). Han är en snobbig och arbetslös kompositör som bor hemma hos sin mamma, och som åker på att kompa Janes galenskaper på piano samtidigt som han försöker tala om för henne att han egentligen är för fin för ett sånt gig. Ett gig som han fick för att hans mamma ringde på Janes annons och låtsades vara hans sekreterare. Det är roligt, right? Med en sådan kraftig comic relief som springer omkring hej vilt och ramlar i trappor och goffar i sig Janes småkakor är det svårt att bli riktigt rädd.

"I am SO over qualified for this"

Nu had jag sett "What Ever Happened to Baby Jane". Den är en kultklassiker så det är roligt att ha sett den. Men jag kan återigen konstatera att Stephen King MÅSTE sluta göra listor över "De tio mest skrämmande filmerna någonsin" och liknande, det blir ju bara pinsamt.